remiss.blogg.se

Skrämde fler än mig själv i tisdags. 
Utöver barnen, så deras pappa och i efterhand syskon, vänner och kollegor. 
Fick förslaget om en vårdhund/servicehund...
Sa bestämt nej till det. 
"Men vi kan ha gemensam vårdnad om den och ha den växelvis"
Fortfarande nej. Skaffa hund om du vill, jag vill inte ha vårdnad om den. 
Hur söt och hjälpsam den än är.
(Och hur blir den till hjälp för mig om den bor hos någon annan varannan vecka)? 

I detta hem kommer bara in katter. 
Att den ena försökte äta upp mig innan jag ens var död är en annan sak. 
Han är förlåten, vi har pratat om det olämpliga i det hela och sedan fick jag be om ursäkt. 
Som alltid med katterna lyckas allting alltid vara mitt fel. Oavsett vad som hänt. 

Kan inte svara på vad som hände med mig än. Om någonsin. 
Antingen var den en extremt snabb hyperglykemi eller så var det hjärtat som orsakade stresspåslag som ledde till en hyperglykemi. Massa blodprover tagna liksom EKG såklart och jag känner mig som vanligt, bara lite trött och öm i alla muskler i överkroppen som krampade. 

Mådde så bra under dagen och hade en trevlig och givande dag i Malmö. 
Sedan gick det snabbt utför när jag kom hem. 
Redan dagen efter tänkte jag jobba...och skrämde mina stackars kollegor. 
"Jag har aldrig sett dig såhär, sa en av dem. Du är ju likblek och helt matt i blicken". 
Sedan kom min chef, konstaterade detsamma och beordrade (ja, faktiskt) mig att gå hem. 

Till helgen kom barnen tillbaka. Det kändes viktigt att de fick se att allt var okej igen.
För mig blev det tydligt under den stund jag faktiskt insåg att mitt liv kanske var slut, vad jag vill lämna efter mig. Det fanns aldrig en tanke på vad som skulle hända mig, ingen oro eller rädsla för egen del. Men jag vill känna att jag gjort rätt mot andra och efterlämna kärlek, inget annat. 

Jag vill lämna barnen med vetskapen om att de är perfekta i all sin imperfektion. Som de flesta av oss. Att de inte behöver vara något annat än det de är. Så lika mig, på gott och ont. Så fulla av liv som lyser i ögonen när de mår bra, så kapabla att älska, så egensinniga, empatiska, roliga, med hett temperament och skinn på näsan. Men också så sårbara och sköra.

Mina små människor. Som jag fått privilegiet att ha i mitt liv, får hjälpa till att forma och se dem växa upp. Så mycket stolthet det ryms i det. Över ett A i betyg, men ännu mer när de sträcker ut en hand till någon som behöver det. När de ser det goda i andra istället för att fokusera på det negativa, förlåter och väljer att förstå. När de ser världens orättvisor och vill förändra.

Och jag vet att även om jag dör så lever de delarna kvar genom mina döttrar. Jag tror det är det bästa jag har kunnat ge vid sidan av trygghet. En bild av världen som den är. Inte bara för oss. Utan för andra också. En bild av olikheter och förståelse. 

https://www.newsner.com/familj/mammans-perfekta-forklaring-pa-hur-barn-forandrar-livet-sprids-som-en-lopeld/