Min morgon

Igår pratade jag med min Maxi. Sådär på riktigt och förklarade/påminde honom om varför Ozzy kom till oss. 

Det har varit så svårt att se hur ledsen han har varit senaste halvåret. Det verkligen skär i hjärtat. Sen började päls falla av, det blev kala fläckar och jag ville bara gråta när jag såg honom. 

Katter kan bli såväl stressade som ledsna och deprimerade. Riskfaktorerna som veterinären räknade upp fick mig att känna mig som den sämsta mamman någonsin. 
1. Familjemedlem (människa) som försvinner 
2. Familjemedlem (djur) som försvinner
3. Nytt husdjur i familjen 
4. Flytt
5. Ommöblering 
6. Stressad och olycklig ägare 

Flera av dessa punkter har min älskling fått utstå på kort tid 😔

Men igår pratade vi i alla fall om punkt 3, dvs nytt husdjur. Och att Ozzy var en present till Maxi. En vän att leka, busa och vila med när jag inte är hemma. 
Samt att jag vet att det inte riktigt blev så. Att Ozzy tar väldigt mycket plats och stor del av min uppmärksamhet. Men att jag saknar min Maxi och det vi hade. Saknar att leka, gosa, sova och göra allt tillsammans. 
Nu ser jag honom knappt, han drar han sig undan när Ozzy kommer och vill vara med. Och jag vet att han är olycklig. Det gör ont i mig att tänka på det. 

Så i morse när jag vaknade kände jag att det låg en katt i sängen på ena kudden. Ozzy brukar sova i sängen lite från och till under natten så trodde det var han. Men när jag vände mig om låg Maxi där!
Min underbara fina Maxi som inte sovit med mig sedan Ozzy flyttade in. 

Klappade, kliade och grät lite (av glädje). Tills Maxi fick nog av mitt snörvlande och att jag blötte ner hans päls och gick. 

Men jag har oavsett varit lycklig hela dagen över dessa minuter i morse ❤️ 

(null)
Två små skattkatter. Och de är vänner ganska ofta. (Men konkurrerar om mig och min tid) 😕







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0