remiss.blogg.se

För mig var det annorlunda i tonåren. Då kunde en blick som hölls kvar lite för länge vara som att falla från ett 10-våningshus. Och förälskelsen som följde lika stark och intensiv. Utan att egentligen veta särskilt mycket om personen i fråga. Den avtog också lättare. Inte sällan till förmån för någon annan. 

Det verkar vara så för rätt många. Mycket hormoner och trevande försök att förstå sig på det där med relationer. 

Några år senare levde jag nog med ganska orimliga förväntningar på hur det skulle kännas och vara. Att det skulle vara så enkelt, så självklart och bara vara...perfekt från dag ett och för alltid. 
Fick höra att "kärlek behöver inte kännas så mycket", "kärleken kan växa fram med tiden" och liknande från flera vuxna. Då försökte jag anpassa mig till det. Något som bara blev helt galet fel. Det fick mig att spendera 3,5 år av mitt liv med någon som jag visserligen tyckte om på många sätt, men absolut inte var varken förälskad eller kär i. Inte attraherad av heller för den delen. Men tänkte att det skulle bli bättre. Jag skulle älska honom mer med tiden...

Så blev det såklart inte. Vi hade ju inte grunden att bygga på. Idag skäms jag både över hur jag förnekade mig själv och hur jag lät honom tro att vi hade en framtid ihop alldeles för länge. Men vi är vänner idag och jag vet att han fick det liv han önskade med någon annan. Och det glädjer mig. 

Efter det hade jag nog mer rimliga förväntningar och en bättre uppfattning om hur jag fungerar och förmågan att inte bara känna utan också resonera kring mina känslor. 
För mig så måste det första mötet innebära någon slags känsla. En blick, ett leende eller något som sägs som väcker en nyfikenhet. Det kan bara vara en sekund, men något behöver finnas där i kemin mellan oss.

Som ni vet så har jag svårt för fysisk närhet innan jag kommit en bit känslomässigt. Så beröring första gången man ses är nästan alltid rätt så obehagligt för mig. Någon gång har jag bara gått med på det ändå (och varit nära panik efteråt), andra gånger har jag slingrat mig ur och förklarat mig först i efterhand när jag fått distans och hunnit hämta mig.

Det behöver inte alls bero på att personen är oattraktiv, ointressant eller någon jag inte vill träffa flera gånger. Jag behöver bara få hinna med mentalt också. Men när jag väl landat i att jag vill träffa personen mer, så finns det inga tvivel eller behov av att bromsa.

Förälskelsen, fasen när allt kretsar kring världens underbaraste person. När man kan prata dygnet runt, bara vill vara med varandra och familj/vänner börjar undra vart man tagit vägen. Det är en underbar tid - men också oerhört utmattande! Så det är kanske tur att den fasen varar i som mest mellan 6-12 månader. Det är också brytpunkten för när många relationer tar slut. Inte minst när man är lite yngre och tänker att man nog inte är kär längre för att man inte tappar andan bara av att se varann. Men även upp i åldern så är det en vanlig brytpunkt. Man har lärt känna varandra och kanske insett att man är för olika, att den andra har åsikter man inte kan leva med eller att man vill helt olika saker. (Som att skaffa barn till exempel). 

I bästa fall har man lärt känna varann, med fel och brister - men tycker att det positiva överväger. Att personen på det stora hela ändå är ganska underbar och att pirret finns kvar om än mer sällan. Och förälskelsen övergår i kärlek. En trygghet i att man valt varann trots att man sett de mindre bra sidorna också. Och påbörjar skapandet av ett gemensamt liv (som såklart kan se extremt olika ut från par till par). Sedan handlar det om att  kompromissa, kommunicera, mötas på mitten och behöva se till varandras behov. Även när det inte känns så kul eller motioverande. Bråk och missförstånd längst vägen för att verkligen lära känna och komma ännu närmre. Låter sjukt tråkigt, men finns kärleken där, känslan av ömhet när man ser på varann, stoltheten över att presentera varandra för familj och vänner, skratt, tramsighet varvat med djupa samtal och attraktion. Då har man en bästa vän, en livskamrat och någon som hur dum man än varit och hur arg den än är - skulle glömma allt på en sekund för att finnas där om något allvarligt hände. 

 

Den kärleken är värd allt. Att betyda så mycket för någon. Vara hela deras värld. 

 

Ibland tänker jag att den sortens kärlek nog inte finns. Att alla sätter sig själva främst när det väl gäller. Man står sig själv närmast som man säger… Men det är egentligen inte jag, inte mitt sätt att se på världen och kärleken. 

 

Jag är oftast mer naiv och inbillar mig att om det man har är på riktigt så hittar man alltid en väg. Hoppas få uppleva det någon gång. Jag har såklart haft fina relationer, med många stunder av lycka och glädje. Med personer som haft omtänksamma sidor och som jag fortfarande älskar för de personer de är. 

Men trots det finns ofta en känsla hos mig av att jag inte varit viktig för den jag är, utan för hur jag ser ut, vad jag medfört, vad jag kunnat stötta i och hjälpa till med. 

Det gör inte min kärlek mindre, men det väcker en viss sorg. 

Sånt här däremot gör mig så glad att få läsa. Att se att den sortens kärlek finns där ute i världen. Tacksamheten över att ha en andra hälft. Även, (kanske särskilt) när det är svårt. Rädslan att förlora den som betyder mest. Och att ta tillvara på tiden och berätta hur viktig den andre är för en.