remiss.blogg.se

I femton år kämpade jag. Mot döden. Och mot livet. Sen fick jag en diagnos. Nu kämpar jag för att acceptera den. För att orka ta mig igenom behandlingen. Och för att bli den mamma min dotter förtjänar.

Det fina i att vara lite sämre...

Det har varit en så intensiv period nu ett tag. 
Har inte riktigt hunnit varken tänka eller känna. 
Det kan vara skönt med en sådan paus ibland.
Men när det väl lugnar sig så tenderar baksmällan bli desto värre. 
Då kommer allt i fatt och någonstans kommer en återvändsgränd.

Tänkte jag var smart som handlade idag...dagen innan barnbidrag. 
Hade glömt bort det där med pension som kommer några dagar innan. 
Det var jättemycket folk, långa köer och allmänt stressigt. 
Så mycket så att jag missade att den äldre mannen bakom mig inte hade nog med mynt för att betala sitt bröd. När jag väl reagerade var det för sent. Åtminstone intalade jag mig det. 
Men jag kunde inte släppa tanken på honom på hela vägen hem. Inte fly det dåliga samvetet över att inte ha agerat.  Även om det hade varit i efterhand. 

Och jag tänkte på mitt senaste ex. Önskade att han hade varit med. 
För han hade agerat, inte bara velat göra det eller tänkt tanken. 
Jag brukar inte känna mig som en dålig (med)människa.
Men med honom gjorde jag det ofta. Och det var....så jäkla fint! 

I andra relationer (oavsett slag) får jag ofta höra att jag är så uppmärksam. 
Omtänksam och gör andra bättre genom att belysa och agera på de orättvisor som finns. 
Med honom var det tvärtom. 

Det var en ständig källa till stolthet. Att få bevittna det i vardagen. 
Det är en skön känsla att se på den man har vid sin sida med beundran. 
Han var inte perfekt, han var mänsklig, precis som alla andra.
Men med en större förmåga att hantera olikheter utan fördomar än någon annan jag mött.