remiss.blogg.se

Vi har bakat pepparkakor, lussekatter, biscotti och muffins.
Och kokat knäck (som snart är slut).
Tittat på årets julkalender, lyssnat på julmusik och slagit in julklappar. 
Tänt det tredje ljuset också såklart!

Ändå upptogs nästa hela min helg av lördagskvällens film. 

Jag ser sällan på film numera. Och efter att ha funderat över varför så har jag insett att det till största del beror på att jag inte har tid för den återhämtning som krävs. Det är samma sak med att läsa. Det låter säkert konstigt. Särskilt eftersom de flesta ser film och böcker som återhämtning i sig. 

Jag saknar verkligen båda delarna. För det är ofta som att kliva in i en ny värld. Få pausa sitt eget liv och gå helt upp i någon annans. Jag lever mig in i historien och blir ofta djupt berörd av handlingen och karaktärerna.
Senaste boken jag minns att jag verkligen läste, där jag tillät mig försjunka djupt in i den världen, resulterade i att jag grät i duschen i två veckor efteråt. För att min bästa vän, huvudpersonen som jag kände så mycket med, dog i en olycka. Och det blev ett slags trauma. Att det inte var "på riktigt" är inte ett argument som biter i det läget. För det känns som på riktigt. 
Förväntar mig inte att andra ska förstå det. Fullt hur mycket det faktiskt känns och vilka enorma mängder energi det tar att bearbeta. 

Konsekvensen har blivit att jag inte läser så mycket (böcker) längre. Och att jag helst ser filmer jag redan sett många gånger tidigare. Lättsamma filmer där handligen välbekant och jag vet att den är "ofarligt". Ännu hellre ser jag komediserier - korta avsnitt som jag redan sett = noll tid att bearbeta. 

Lördagens film var ny för mig. Jag skulle inte se den, men fängslades av de mumifierade liken inmurade i en vägg. Två timmar senare, när filmen var slut var jag så full av känslor och reaktioner att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag var upprörd, arg, ledsen, kände mig maktlös och så påverkad att det var svårt att sova den natten. Jag behövde bearbeta och landa i allt och gå igenom det för mig själv. Det fortsatte dagen efter och det känns fortfarande, om än mycket mindre nu. 

Filmen jag såg var "Journal 64".

Handligen i sig var spännande, dramatisk och fängslande. Men det som satte sig djupt var kvinnohatet. Föraktet. Mäns makt att bestämma vad som är rätt och fel i hur en kvinna ska vara och bete sig.
Och det mest skrämmande i det är hur utbrett det är. Att det inte bara är en saga, en fiktiv berättelse baserad på någon manusförfattares helt galna fantasier. Det är verkligheten. Då och nu. Förmodligen även framåt.
Fysisk styrka är svårt att som kvinna vinna över, kunna bemöta på något annat sätt än genom att försöka fly.  Det spelar ingen roll hur smart man är, hur rätt man har eller vad man vill eller tycker när någon som är större och starkare hotar, tvingar och tar till våld. 

Extra tydligt blev det för mig i somras. När hoten om att jag borde dödas kom. Och jag började vara rädd för att vara ensam hemma. När jag både låste och larmade på skalskyddet. Men ändå hade en klump i magen om kvällarna av rädsla för att någon skulle ta sig in. Klart jag visste att det var fel. Såväl hoten som att jag skulle behöva vara rädd. Men vad fan hjälpte det?!

Det tycks så enkelt för män att gömma sig bakom fina ord om att de minsann älskar kvinnor och att de aldrig skulle varken skada eller förtrycka någon. Och de hyllas för sin välvilja och godhet. För att de städar, lagar mat ibland eller till och med tar hand om sina barn. För att de beter sig…normalt och trevligt! 
Det är också enkelt att maskera kvinnoföraktet, så väl att männen i fråga inte ens ser det själva tillslut. Men det finns där under ytan. Hos alltför många bittra män som också alltid har en ursäkt till varför. En ursäkt som inte sällan består av en kvinna som sårat hans ego. Som med det gett honom rätt att skada eller åtminstone "trycka till" kvinnor så de lär sig veta sin plats.

Det här är vad som händer när jag ser på film. Tankar kring handlingen nästan oavsett vad det är för genre.    
Nyttigt att fundera, ja. Men också tungt och jobbigt många gånger. Och det tar tid att hantera mentalt. 

Jag hatar inte män. Har och har haft många fantastiska män i mitt liv. De som inte varit särskilt fantastiska får stå för det som individer. Precis som kvinnor bör göra. (Men att behöva skriva dessa två meningar ovan för att slippa förklara mig är en del av problemet). 

Jag vet att alla erfarenheter påverkar framtida relationer. Det är antagligen omöjligt att dra en heltäckande linje mellan då och nu. Den påverkan som skett hänger med. In i framtiden, in i nya relationer med såväl vänner som partners. Jag försöker vara medveten om- och skilja på mina känslor och tankemönster och vilken person som står framför mig i stunden. Vissa gånger går det bättre än andra. Alla triggas vi av olika saker. 

Ogillar däremot skarpt strukturen som finns kring manliga respektive kvinnliga roller och hur olika förväntningarna ser ut. Vilka krav vi har på varandra utifrån kön (hur sjukt är inte det) och hur accepterat det är att kvinnor fortfarande i många situationer behandlas som en andra klassens människor. (Inte minst inom rättsväsendet).

Och så en tvärvändning 🙈
För att inte avsluta fullt så negativt så delar jag med anledning av Lucia igår med mig av en bild på mina alldeles egna lussekatter (och några pepparkakor också). 
Insåg att det nu bara är en helg kvar, dvs denna vecka, innan julafton som i år inträffar en fredag. Nästan lite panik! Som tur är - om än lite tråkigt också - så är tjejerna hos sin pappa nu och förbjudna att bara dyka upp här = jag kan slå in julklappar och fixa med det som är kvar. Fast det får bli först till helgen. Har lyckats fylla veckan fram tills dess med massor av "måsten" (som jobb, läkarbesök och sånt där).