remiss.blogg.se

Ibland försöker jag förklara min känsla av att inte passa in för andra. Hur jag har en längtan någon annanstans, men inte vet vart. Som att jag kastats ut i universum och råkat hamna fel.

Ända sedan jag bara var några år gammal har jag stått i fönstret och önskat att jag fick komma hem. Som barn uttalade jag det ofta högt vilket fick de vuxna runt mig att dels tycka det var lite roligt och dels bli lite oroliga.

Det är så svårt för mig att förstå hur andra resonerar, känner och fungerar. De flesta verkar så...logiska. Med ett förnuftigt sätt att tänka och resonera. Fatta beslut därefter. Jag kan också göra det - men bara i teorin. I mina inre dialoger kan jag se vad som är rimligt och väga in olika argument, risker, för- och nackdelar. Men i praktiken så finns ingen logik. Bara känsla. Bara känslor.

Det är som att min drivkraft, min grundkänsla är kärlek. Och den är inte möjlig att stänga av. De som en gång kommit in i mitt hjärta tenderar att stanna kvar. Kanske byter de plats, får en annan roll. Men de blir ändå kvar.

Önskar ofta att det inte vore så. Att jag kunde resonera bort dessa personer och platsen de upptar i mitt hjärta och i mina tankar. Men det går inte. Eller…det tar väldigt lång tid iaf. Har frågat andra hur de gör och det låter så enkelt när de förklarar. Hur de stänger av genom att intala sig att det är enda alternativet. Att det är det rätta och mest rimliga. 

 

Men hur vinner man med logik över sitt hjärta?? Jag förstår det verkligen inte. 

Mitt hjärta kanske är ovanligt starkt och envist. Det skulle ju förklara en hel del…

Försöker tänka att det egentligen är något fint. Att älska så intensivt och starkt att det är omöjligt att stänga av och stå emot. Att det finns en lojalitet i det, i hängivenheten, i den där genuina kärleken som inte är villkorad. Som finns kvar i grunden oavsett.

 

Det är också vad jag önskar finna. Vad jag skulle vilja vara för någon annan. Älskad trots att jag är dum, gör fel och misslyckas. Även när jag förtjänar någons irritation, frustration och ilska för mitt beteende - men ändå vara älskad och önskad som person. Kanske är det att begära för mycket. Att någon ska kunna se det fina genom det mindre bra. Jag vet inte. 

 

Det svåraste är nästan den ovissheten. Att det finns så mycket som förväntas sägas. Särskilt i relationer. Det verkar (tycker jag) som att man ska säga vissa saker, oavsett om man menar det eller inte. Och jag är helt enkelt skitkass på att förstå vad som är på riktigt och genuint menat - och vad som bara är "sånt man säger". Det tar pinsamt lång tid för mig ibland att förstå vad andra egentligen menar och vill. Och det är (utöver att det kan göra ont), även förnedrande. 

Att få höra det av någon annan. Eller behöva konfrontera mig egen naivitet när jag tillslut börjar ana. Ni vet alla de där klyschorna och sakerna som nog mest är tänkta att vara nån slags övertygelse eller tröst. Jag lyckas aldrig reda ut dem. Det där som inte uttalas, utan är en parentes som man själv bör klura ut/tolka in.

"Du kommer alltid vara min älskling" 

(Men vi ska inte ses mer).

"Jag kommer göra allt i min makt resten av livet för att göra dig lycklig"

(Men jag vill inte vara med dig mer).

"Det finns ingen som känner mig bättre än du och vi kommer vara bästa vänner även om vi inte är ett par".

(Men jag vill inte ha dig i mitt liv längre). 

"Du är aldrig ensam"

(Men du kan inte räkna med att jag finns här för dig).

"Det är inte du, jag är bara inte typen som har relationer"

(Men jag söker efter kärleken och en seriös relation på annat håll).

Det är svårt för mig att både förstå och hantera. Jag tenderar tolka det som sägs som tröstande (platoniska) ord bokstavligt. Antagligen för att jag utgår från mig själv och jag är nog - på gott och ont - snarare för ärlig och även frispråkig än tvärtom. 

Jag har alltid sagt att jag inte vill gifta mig...och det här med att vara ärlig är en del i det. Att lova evig kärlek. Det riskerar bli en lögn. På senare år har jag ändrat mig lite. Inte i fråga om att lova sådant jag kanske inte kan hålla, men att våga ta det steget för någon jag älskar - och lova allt det andra. Som trohet, tillgivenhet, ärlighet, stöd, lojalitet och att stanna kvar även när det blir tufft. Det där i nöd och lust, ni vet. För det kan jag både lova och hålla. Och den tryggheten vill jag ge min partner. Vissheten om att jag finns här. Att jag stannar kvar. Hur mycket det än stormar, så ska jag ingenstans. 

 

Om jag nu är för mycket, för gränslös och en massa annat jag fått höra genom livet… Ja, då får det väl vara så. Jag vill verkligen förstå och bemöta andra bättre, men jag vill också bli förstådd så som jag är. Och varken bli misstolkad eller dömd av någon som inte är jag. Som inte har en aning om mina avsikter, intentioner eller känslor. 

 

 

 

En dag hoppas jag att jag får komma hem.
Till ett ställe där jag kan finna ett inre lugn.
Och där andra inte tycker jag är "fel".