Tvivel
Jag har alltid varit väldigt bestämd med vad jag tycker och var jag står.
Inte så att jag vägrar lyssna på andra och väga in nya argument och ta till mig fakta, utan mer av slaget att jag inte är någon kappvändare eller inte själv kan ha en åsikt.
Jag har stått för det jag tror på och litat på mina bedömningar och min känsla.
Det har nog alltid varit en stor del av vem jag är. Inte bara för mig själv utan också för andra.
Så när det smyger sig in tvivel och osäkerhet är det väl egentligen inte så konstigt att omgivningen reagerar...
Först syster, sedan en fd kollega, därefter bästa vännen och så nu min chef.
Jag förstår ju att det inte går att vifta bort när flera personer påtalar samma sak.
Samtidigt är det jobbigt och ganska smärtsamt att tvingas inse att mitt driv, min tro på det goda, på kärleken, min kraft, styrka och glittret i ögonen trasats sönder och kvar av mig finns bara smulor, små bitar av allt jag en gång var. Allt det positiva och bra. Det inre som lyste igenom och fick folk att vända sig om, som fick andra att se mig som någon speciell.
Jag förstår mina näras frustratation när de inte når fram till den person de känner mig som.
Hur mycket de än skakar om mig och skriker "Vad är det med dig"?! Så är jag bara...stilla, tom och likgiltig.
Jag saknar det också. Allt jag var.
Glädjen, envisheten, det lösningsorienterade och drivna.
Jag saknar tron på att jag kunde något. Var någon som tillförde något. Något bra.
Det verkar inte hjälpa hur många som än försöker intala mig det nu.
Långt inuti mig, inuti allt det svarta trasslet av tvivel, ångest och sorg bor en liten sorglig figur. Det är vad som finns kvar av mig. En söndertrampad, uppgiven och ledsen skugga av det som var jag. Som varenda dag påminner sig själv om sin obetydlighet. Om sina fel och brister. Om sin elakhet och oförmåga. Misslyckad, ensam och förtjänt av allt som gör ont.
Önskar att minnena som känns som hårda slag kunde eliminera mig helt. Så som de hade gjort om jag var en karaktär i ett spel. Förlorad kraft, förlorad styrka och så tillslut bara upplösas i ingenting.
Inte så att jag vägrar lyssna på andra och väga in nya argument och ta till mig fakta, utan mer av slaget att jag inte är någon kappvändare eller inte själv kan ha en åsikt.
Jag har stått för det jag tror på och litat på mina bedömningar och min känsla.
Det har nog alltid varit en stor del av vem jag är. Inte bara för mig själv utan också för andra.
Så när det smyger sig in tvivel och osäkerhet är det väl egentligen inte så konstigt att omgivningen reagerar...
Först syster, sedan en fd kollega, därefter bästa vännen och så nu min chef.
Jag förstår ju att det inte går att vifta bort när flera personer påtalar samma sak.
Samtidigt är det jobbigt och ganska smärtsamt att tvingas inse att mitt driv, min tro på det goda, på kärleken, min kraft, styrka och glittret i ögonen trasats sönder och kvar av mig finns bara smulor, små bitar av allt jag en gång var. Allt det positiva och bra. Det inre som lyste igenom och fick folk att vända sig om, som fick andra att se mig som någon speciell.
Jag förstår mina näras frustratation när de inte når fram till den person de känner mig som.
Hur mycket de än skakar om mig och skriker "Vad är det med dig"?! Så är jag bara...stilla, tom och likgiltig.
Jag saknar det också. Allt jag var.
Glädjen, envisheten, det lösningsorienterade och drivna.
Jag saknar tron på att jag kunde något. Var någon som tillförde något. Något bra.
Det verkar inte hjälpa hur många som än försöker intala mig det nu.
Långt inuti mig, inuti allt det svarta trasslet av tvivel, ångest och sorg bor en liten sorglig figur. Det är vad som finns kvar av mig. En söndertrampad, uppgiven och ledsen skugga av det som var jag. Som varenda dag påminner sig själv om sin obetydlighet. Om sina fel och brister. Om sin elakhet och oförmåga. Misslyckad, ensam och förtjänt av allt som gör ont.
Önskar att minnena som känns som hårda slag kunde eliminera mig helt. Så som de hade gjort om jag var en karaktär i ett spel. Förlorad kraft, förlorad styrka och så tillslut bara upplösas i ingenting.
Kommentarer
Trackback
