remiss.blogg.se

Idag har vi rensat här hemma. Försökt få lite ordning på alla lådor som bara står och skräpar. 

I våras tömde jag garderoben i hallen för att skapa mer utrymme. Sen har det känts så jobbigt att flytta tillbaka allt in där igen. Skjutit upp det med ursäkten att jag ska rensa bland grejerna först. 

Nu är det äntligen gjort! 

En del kastades, annat ska skänkas. 

Men det mesta blev ändå kvar. 

Fortsatte i vardagsrummet och fastnade såklart med gamla böcker och foton. 

 

Vissa saker är lätta att slänga, andra är jag inte redo att göra mig av med än.

Foton från dagar som ännu är så tydliga att jag minns känslan, dofterna, skratten och allt det andra jag ville föreviga genom bilden. Minnena kommer att blekna och då är fotona allt som finns kvar. Kanske blir de lättare att slänga då, när de bara är bilder, något som inte längre känns nära.  

Eller så blir de ännu viktigare då...

Helst av allt vill jag ofta bara ge upp.

Stilla somna och försvinna bort. 

Slippa. Smita undan. 

Lämna allt ansvar, alla plikter, alla jävla känslor av skuld, misslyckande och trötthet. 

Någon annan kan få rensa i det. 

Ordna upp allting. 

Men så får man inte göra, inte ens tänka. 

Känner det gör man ändå. 

 

Kan jag inte bara få tillbaka mitt liv? 

Det där jag precis sa att jag inte ville ha. 

Fast jag vill ha det. 

Bara...annorlunda. 

Trött på att vara så trött. Mentalt. 
Vill känna glädje, men när jag gör det får jag dåligt samvete istället. 
Hur gör man för att vara lycklig och olycklig samtidigt? 

 

Försöker påminna mig själv om vad som är.

Ta tillvara på allt det som är fint. 

Jag ska inte ge livet tillfredsställelsen av att låta mig nedslås av det som sker.
Har aldrig gjort. Jag väljer själv när jag är klar. 

Mina tårar är mina att bestämma över.