Maxi, min Maxi
Blir alltid så orolig när han inte vill äta.
Men har börjat förstå mig på honom.
Han är väldigt mycket som mig.
Kanske är det därför han är lite extra mycket min katt. Jag älskar dem allihopa såklart, men Maxi...det är ju han och jag.
Han accepterar ytterst få. Han är snäll och försiktig, men håller sig undan. Vill helst att saker och ting ska vara som de är. Inte okej att flytta runt möbler med andra ord. För att inte tala om omställningen när barnen kommer. Och sorgen när
de går!
Då slutar han äta.
Jag förstår honom. (Vi förstår oss inte alls på tröstätande, han och jag).
Han gillar nog sin lillebror. Men är inte helt okej med förändringen det innebar när han flyttade in. Och när Ozz stökar omkring som kattungar ofta gör ser Maxi mest livrädd ut.
Gosar jag med lillebror när han ser...då får den lilla veta att han lever (på lånad tid). Man tar inte Maxis "mamma" ostraffat!
Den som sa att katter inte blir svartsjuka hade uppenbarligen inte träffat min Maxi.
Men ändå...startar jag espressomaskinen eller dammsugaren (eller något annat som är läskigt enligt Ozz), då kommer Maxi till undsättning.
Han ställer sig över eller sätter sig framför. Som ett skydd. Ibland putsar han litegrann på liten också.
Som den världsbästa katt han är 🖤
Mysigaste sällskapet och olagligt gulliga!
Kommentarer
Trackback
