remiss.blogg.se

Sitter vid datorn och tänker att det är dags att stänga ner för dagen. 
Känns som att jag inte har lämnat lägenheten på evigheter...
Sen inser jag att det bara var ett knappt dygn sedan jag var jag ute senast.
Då bestämde jag mig för att aldrig mer gå ut - efter att ha blivit "uppraggad" av nån envis typ mitt på dagen, bara sådär. Det krävdes mycket gosande med katterna för att komma över det.
Ibland känns det som om ingenting har förändrats sedan jag var 15. 

Inte alla män - men män - tror sig ha någon slags rätt att fråga om relationsstatus, hålla kvar en, kräva nummer, kommentera ens utseende osv. Det är i sig kanske ingen stor grej. De flesta manliga vänner jag har säger att de hade minsann uppskattat om en kvinna kom fram, bad (tjatade) om deras nummer och gav komplimanger för deras snygga rumpor.
Jag är tveksam. De kanske hade tyckt det varit lite kul eller till och med smickrande om det hände en gång. Om kvinnan var i rimlig ålder och inte vägrade gå förrän hon fått och kontrollerat alla kontaktuppgifter hon krävt att få. 
(Äldsta knepet i boken är ju att ge ett falskt nummer för att komma därifrån).

Ännu värre är det med de män som ska vara vänner/kollegor och föreställa schyssta och pålitliga.
Om det är något du som kvinna får lära dig redan i tidig ålder så är det att man avvisar inte män. 
Man säger inte bara nej utan att förklara sig. 
Den bästa ursäkten är såklart "Jag har pojkvän/sambo/man som väntar". 
Det godtar de flesta - andra män har de ju ändå respekt för. En upptagen kvinna är upptagen. 
Men om de vet att så inte är fallet? Hur gör man då?
Att avvisa en man kan vara obehagligt, för att inte säga direkt farligt. Så det är lättare att avleda, försöka skämta bort det hela, flytta sig lite längre ifrån, ge ett falskt nummer eller gå med på att ses (men utan att ha för avsikt att göra det). 

Helt sjukt egentligen att det finns en hel vetenskap kring hur man gör som kvinna för att slippa ligga med män när man inte vill - utan att han blir sur/ arg och därmed potentiellt farlig.

Sedan kommer bortförklaringarna som man hittar på för sig själv - han skojade nog bara! Eller så förstod han inte det olämliga i sitt beteende. Det vore onödigt att göra en grej av det då... Han ville nog bara vara trevlig. Ungefär som när man försvarar småpojkar som slåss med att de är kära i flickorna de utsätter. De kan ju bara inte uttrycka det... Suck. 

Så trött på att allt jag gör - och allt jag inte gör - ska sexualiseras av män. 
Män som tror sig ha företräde när det gäller rätt och fel och att tycka om hur kvinnor "ska" vara.
Har man inte en överenskommen, monogam relation med kvinnan i fråga, så har man ingenting att tycka, tänka eller säga till om avseende vad hon gör eller med vem hon gör det. Ingenting alls! 

Och jo, det är klart jag tänker lämna lägenheten igen. Men jag kommer vara orolig för att möta honom på nytt. Hur han kommer agera utifrån att jag inte svarat honom på insta (tagit bort honom så snart jag kom hem). Det är inte rätt. Det är inte rättvist. Men det är verkligheten. Och i den har jag två döttrar 😔