Trygghet
Här är min plats. Här är mitt hem.
Jag är aldrig så lycklig och tillfreds som när jag får vara här. Bland de människor som är mina.
Det finns en känsla av att vara önskad, älskad, välkommen och självklar här.
Både jag och barnen är en del av ett större sammanhang där alla tar hand om varandra såväl bra som dåliga dagar. Ingen dömer ens brister, anklagar eller väljer bort.
Det här är trygghet. Det här är kärlek.
Långt ifrån perfektion, men samtidigt allt man kan önska.
Jag är mitt bästa jag, glad, pigg, nyfiken och sprudlande. Och jag är mitt sämsta jag, trött, förtvivlad, gråtandes och blixtrande arg.
Oavsett vilket vill de ha mig kvar.
Är lika viktig. Lika älskad. Lika självklar.
Precis som de alltid är för mig.
Tacksamheten över det 😭
Och sedan sorgen när det är dags att lämna.
Den fysiska smärtan i bröstet.
Torkar bort en tår.
Snart är jag åter tillbaka i det som är mitt liv, min vardag. En plats där jag egentligen inte har någonting. Där jag inte är älskad eller väntad av någon. En plats jag måste hitta ett sätt att lämna. Fysiskt, mentalt eller både och.
Kommentarer
Trackback
