remiss.blogg.se

I femton år kämpade jag. Mot döden. Och mot livet. Sen fick jag en diagnos. Nu kämpar jag för att acceptera den. För att orka ta mig igenom behandlingen. Och för att bli den mamma min dotter förtjänar.

Så många ensamma ting i världen

Måndagen den 4 mars

Ibland blir det inte som man har tänkt sig.

Ganska ofta blir det inte som man tänkt sig.

Människor och relationer tenderar att göra en besviken. 

Och jag landar alltid lika brutalt i insikten att den enda det går att lita på är sig själv. 

Det är sorgligt. Och ensamt. 

 

Sedan i morse har jag för övrigt ingen bil. 

Det kan tyckas som en bagatell för de flesta. 

Som en lyx långt ifrån mångas verklighet. En bekvämlighet. Ett privilegium. 

Och så är det. Många har inte den möjligheten.
För mig har bilen varit en frihet. Den har varit min möjlighet. 

Och min trygghet.BEn del av min väg tillbaka ut i ett delaktigt liv.

 

Jag är varken lat, bekväm eller bortskämd. 

Min kamp känns som den ständigt pågår. Mina sjukdomar är många. 

Min kropp är så mycket tröttare och mer sliten än vad som syns på utsidan. 
Det kan göra det svårt för andra att förstå. 

Bilen möjliggjorde för mig att ta mig till jobbet. 

Den lät mig vila mina onda leder i höfter och knän. 
Den väntade på parkeringen utanför vid stora möten och långa konferenser,

alltid med löftet om att ta mig hem om det skulle bli för mycket, för intensivt.

Bara vetskapen om att kunna lämna och köra hem när jag ville gjorde det så

mycket lättare, inte bara infinna mig utan också stanna kvar vid olika sammankomster.

Idag gick jag till jobbet. Och från jobbet.

Sedan till skolan för hämtning och hem igen. 

Över en mil i regnet och med blödande skoskav. 
Så förskonad jag varit tidigare!
Och så skrämmande att tänka att jag kanske inte reder ut det här. 

För mitt inre såg jag hur jag inom några få dagar skulle ha för ont för att gå. 
Hur min yngsta dotter väntar i skolan på en mamma som inte kommer. 
Hur jag då kommer behöva ta tag i det faktum att barnen har det bättre hos sin pappa. 
Och avstå ännu mer tid med dem än de 50 % som jag gör idag. 

Det kändes som om alla jag mötte på vägen såg hur misslyckad jag är. 
Hur otillräcklig jag är som förälder. 
Det var regnigt, mulet, grått och båda sidor om vägen var täckta av lera och grus. 
Men mitt i allt det bruna och grå lyste något upp. En ensam, rosa tulpan.
Åtskiljd från sina vänner i en större bukett gissar jag. Bortsållad kanske. 
Smutsig, blöt och kylan har fått dess stjälk att krokna. 
Jag tittade på den när jag gick förbi med snabba steg.

"Den känns som jag".

Efter bara några meter ångrar jag mig.
Vänder om och går tillbaka för att plocka upp tulpanen.
Bär den varsamt i min hand ända fram till skolan och sedan hem. 

Nu står den på mitt köksbord. I en vas tillsammans med ett gäng gula tulpaner. 
Den är kortare och den är krokig. Annorlunda.
Men den ser på något konstigt sätt nästan lycklig ut där bland allt det gula. 
Stoltare och vackrare än någon av de andra. 

Som att den fått upprättelse och känner det. 

Tar tillvara på det.

Torsdagen den 7 mars 

Någonstans finns en botten och ibland är den farligt nära. 

Så nära så att tårna snuddar vid den. 

Det kanske trots allt är bra för det ger kraft att ta i och sparka sig uppåt. 

Jag vill inte fastna i ett ältande eller i en känsla av negativ stress och kaos.

Ibland behöver jag säga till mig själv att nu räcker det. 

Nu är det dags att styra upp saker och ting. Ta ansvar och agera. 

Så det gör jag nu. 

Om en vecka tänker jag ha en bil. Och ha bokat in nödvändiga läkarbesök. 

Förnyat recept. Ordnat med tandläkartid. Strukturerat upp jobb. 

Och har en plan för middagar veckorna med barnen.

Jag är tacksam över min envishet. 

Och över att jag i alla fall har mig själv. 

Fina Jenny,
Jag är så stolt att jag är din vän. Du har alltid funnits där för mig, du stöttade mig under min långa och svåra depression. Du skickade många underbara kort, du skickade en bok om vänskap. Du är fantastisk , som orkar bry dig om andra människor trots att du själv inte mår så bra, har olika problem och bekymmer, och vara en hjälpande mamma för dina döttrar. Din historia, som jag läste, gjorde mig rörd och jag tänker på dig. Fina Jenny, om jag kan hjälpa eller göra något för dig, måste du säga det till mig. Jag mår mycket bra nu, känner igen "gamla Anita" och är aktiv på många olika sätt. Berätta om vi kan träffas någon dag, längtar efter att se dig igen. Du finns i mina tankar och önskar dig allt gott.
Jag beundrar din styrka och envishet, att du ser små ljuspunkter i en tillvaro , som är allt annat än ljus.
Din eviga vän Anita