Here we go again.
Måndag morgon. Rusningstrafik.
Jag sitter på bussen.
Börjar kännas som en (mindre kul) vana.
Snart uppe vid sjukhuset och efter idag är jag om allt går vägen i alla fall halvvägs genom behandlingar och operationer.
På något sätt har jag funnit strategier för att ta mig igenom det här själv. Första gången var svårast. Behandlingen i sig var hemsk. Paniken som slog till emellanåt då jag bara ville slita mig loss och springa härifrån.
Sedan började jag påminna mig om att andas. Hittar sätt att hantera mina tankar och känslor.
Har ett hjärta från honom runt halsen. Trycker det hårt mellan tumme och pekfinger. Tänker att kärleken måste ha funnits där en gång. Och det ger på något sätt ett lugn. Sorgligt och patetiskt kanske. Att hålla fast vid det. Men jag vet inte vad annat jag kan göra just nu. Behöver få känslan av att inte vara ensam.
