remiss.blogg.se

Jag har svårt att be om hjälp, även när jag behöver den. 
Ofta lindar jag nog in behovet i omskrivningar där jag talar om att livet är svårt, 
men utan att faktiskt fråga om jag kan få hjälp och stöd. Vill väl tro att det är bättre så 
än att fråga rakt upp och ned - för då kanske personen i fråga inte kan med att säga nej. 

Tänker att om det framgår att något är svårt, då kan den jag pratar med själv avgöra om
hon eller hon vill erbjuda sin hjälp och i så fall med vad och på vilket sätt.
Typ, oj vad jobbigt det låter...vill du att jag förmedlar kontakt med min elektriker/hjälper dig
måla om i hallen/ringer i kväll om du behöver prata? Eller vad man nu kan tänkas kunna och
vilja bidra med.

Nio av tio gånger skulle jag tacka nej till erbjudandet. För jag mår bra av att klara mig själv.
Det stärker mig att våga och kunna styra upp saker på egen hand. Jag vill mest bara ha frågan.
Känna att omtanken finns och att i de fall jag faktiskt tackar ja till hjälpen att någon är villig att
göra något för mig. För min skull. 

Kanske är det för luddigt och otydligt. Kanske har jag tackat nej så många gånger att folk inte
ser någon mening med att fråga. Jag vet inte. Men jag blir ändå ledsen och besviken när de
som står mig allra närmast inte tycks se mig. Den ensamheten är så hemsk och förgörande.
Den gör mig arg och cynisk. Samtidigt som jag är medveten om att jag själv bidrar till dessa situationer genom mitt sätt att inte kunna fråga "på riktigt".