remiss.blogg.se

Det är nog så jag tagit mig igenom alla bakslag när det gäller min hälsa. 

Oavsett vad det rört sig om och hur oroliga läkarna och min omgivning varit, 

så har jag tagit det med ro. Förvissad om att det kommer gå bra. Min känsla har 

sagt mig så och jag har varit trygg i det. Men sen här gången var det annorlunda. 

Det blev mycket på en gång. Och ögonen...det är min skräck. För mitt inre såg jag 

hur jag förlorade synen, hur mitt körkort drogs in, hur jag var tvungen att sälja bilen, 

hur barnen inte skulle kunna få skjuts till aktiviteter och hem sena kvällar, hur de skulle 

ha det bättre hos sin pappa och hur jag helt plötsligt skulle sitta här ensam. 

Helt överflödig och oönskad överallt. 

Jag vet att jag går händelserna långt i förväg och målar upp ett senario som förmodligen 

aldrig kommer bli. Men det hjälper föga när jag vaknar klockan 04 varenda natt med 

dödsångest och bara gråter och inte kan somna om. Dagarna blir ju inte direkt enklare heller av sömnbristen. Eller av saknaden efter min (fd) älskling. Kanske är jag helt enkelt för trasig för att någon skulle kunna orka med mig? Måste finna en lösning där jag inte är beroende av att någon annan ska kunna stötta och hjälpa.