remiss.blogg.se

Min syster berättade härom kvällen hur hon skulle på en kontroll på sjukhuset för ett antal 

år sedan. Hon skrev upp det i kalendern hemma och hintade om att hon kände sig orolig inför besöket. Hennes man registrerade det, men sa inte så mycket mer om det och hon bestämde 

sig för att inte ta upp det igen. Om han självmant erbjöd sig följa med skulle hon uppskatta det, men om han inte frågade så skulle hon minsann åka själv, ta bussen in. 

Så blev det. Hon åkte dit själv och var efteråt ledsen, besviken och arg. 

Medan han blev helt ställd när hon exploderade vid hemkomst. Enligt honom så hade han inte 

haft en aning om att hon ville att han skulle följa med. Och hade han förstått det så hade han självklart gjort det. Men hon brukade ju aldrig vilja ha honom med och var bestämd med att 

klara det mesta själv...

Igenkänningsfaktorn är extrem för mig i det exemplet. 

Vilket också bekräftades av min fd sambo tillika barnens pappa. 

Han uttryckte det ungefär som att "Jag slutade försöka för du ville aldrig ha min hjälp eller mitt stöd. Och om jag ändå försökte så blev du arg för att det inte blev som du hade tänkt dig". 

Inser att det är ett av de beteenden jag måste arbeta mer aktivt med. 

För det gör mig ledsen, besviken och arg gång på gång. Samtidigt som det får en partner eller 

nära vän att känna sig överflödig och orättvist behandlad. 

Mina stora utmaningar har jag tagit mig igenom med hjälp av ett fantastiskt team inom psykiatrin för många år sedan. Men det går alltid att bli bättre och vissa områden kräver ett livslångt arbete för att inte falla tillbaka i tankesätt och vanor som egentligen inte är av godo. 

Hjärnan är fantastisk på många sätt, men baserar ofta sina slutsatser på minnen och eftersträvar det som varit. Utan att väga in om det egentligen är positivt eller negativt för kropp, själ och framtid. Alltså, att till exempel leva med ständig smärta skapar ett mönster i hjärnan av att det tillståndet är vad som är det "normala". Det är vad som eftersträvas och också det som känns tryggast och lugnast - för det är bekant för hjärnan. Även om det inte alls är något positivt.

Det gör att det blir alldeles för lätt att falla tillbaka i gamla mönster och låta tidigare beteenden bli en ångestdämpare, istället för att hitta nya sätt att hantera jobbiga situationer. 

Ska nog jobba på en lista med nya sätt att reagera och påminnelser till mig själv om att inte falla 

tillbaka utan hitta nya sätt. 

Det sägs att ingenting av värde fås utan ansträngning. Och det ligger nog någonting i det. 

Men ibland vore det skönt att inte behöva kämpa så jäkla hårt för allting.