remiss.blogg.se

Jag vet inte om jag var skicklig på det jag gjorde.
Det kändes inte så, men nu i efterhand så tycker jag ju att någon borde ha reagerat 
om jag inte lyckades hålla ihop utåt. Så jag tror jag ändå att min fasad höll hyfsat.
Det får fortfarande mitt inre att vrida sig i smärta när jag tänker på allt jag inte kunde göra,
allt jag inte lyckades förhindra, allt jag inte vågade...
Jag förstår det orimliga i det som var, men ändå känner jag skam över att ha misslyckats. 
Över att jag inte lyckades hålla tillräckligt hårt för mina yngre syskons öron, för att jag låtsades
sova och för att mina desperata försök att skada mig själv för att avleda bråken inte fungerade
mer än ytterst tillfälligt. 

Jag har pratat om det här med otaliga psykologer.
Alla säger samma sak, jag berör ämnet som om jag pratade om någon annan.
Någon som inte alls berör mig. En fiktiv figur som saknar känslor. 
Men jag kan inte känna när jag pratar om det. Jag känner bara när jag skriver. 
Sedan fastnar vi där... I samtal om att jag måste känna, hur det känns och inte känns. 
Det ger mig ingenting. Absolut noll. 
Jag vet vad jag känner, jag kan till och med förstå varför jag känner som jag gör. 
Varför vissa beteenden och mönster är svåra att bryta. Vad som är ett inlärt beteende.

Men jag vill inte älta det mer, inte gräva i det. För det ger ingen ny information. 
Det som har hänt har hänt. Jag har gått igenom det i mitt huvud många, många gånger. 
Jag har varit ledsen, arg och mått dåligt över det. Jag vet att det inte var mitt fel. 

Det jag vill ha är konkreta sätt att komma ifrån den inlärda känslan av att behöva bevisa
min rätt att existera. Att förstå hur jag ska kunna uttrycka behov i klartext så att någon,
någon gång faktiskt får en chans att förstå vad jag säger/ber om.
Så jag slipper känna mig missförstådd, oviktig och ignorerad i en fråga jag aldrig ens vågat ställa.