Tron på en mening.
Jag har alltid trott på att allting har en mening. Det är väl en slags överlevnadsstrategi antar jag... Allting blir så mycket svårare att bära annars. Jag litar väldigt mycket på mitt hjärta och min känsla. Då utgår jag från en positiv kraft
av kärlek tänker jag.
(Hjärnan däremot - den kan vara bra att ha ibland och få "tycka till", men är både lömsk och lurig och verkar dessutom rätt bekväm när det gäller att fastna i vanor och tankemönster).
Ibland måste kanske saker vara svåra för att det ska bli rätt sen. Meningen brukar uppenbara sig i efterhand. Inte som att vi skulle ha ett förutbestämt öde, utan snarare att vi hamnar i situationer där vi genom att våga lyssna inåt
på hjärtat, på de positiva känslorna så leds vi dit vi mår bra av att vara.
Ofta är det nog alldeles för lätt att tysta känslor med logiska argument. Och agera mer utifrån att undvika det som är jobbigt än att främja det som är positivt. Ibland får det konsekvensen att möjligheter faller ifrån
oss. Det är nog oundvikligt. Och ingen större mening att gå runt och ångra. För livet hittar oftast nya vägar eller helt nya ting att erbjuda. Valet är dock alltid vårt.
Så väljer jag att tro att det är. Det gör val lite enklare och ger någon slags mening med livet. Kärleken finns överallt, även i små vardagliga ting. Bara man väljer att se den.
Kommentarer
Trackback
