remiss.blogg.se

För en vecka sedan fick jag lite oväntat besök här nere i Skåne av en barndomsvän.
Vi växte upp tillsammans, lekte affär, började skolan, gick på discon och skrev kärleksbrev.
Inte långt senare (tyvärr) drack vi oss fulla på läskig grön sprit från Danmark och blandade
blod så som bara egenvalda systrar gör. 

Sedan, någonstans längst vägen blev vi vuxna på varsitt håll och kontakten blev alltmer
sporadisk... Jag var faktiskt orolig att jag inte skulle känna igen henne nu efter många år.
Men vi hade lika gärna kunnat vara 14 igen om vi bara bytt ut vårt te mot en flaska billigt
rödvin och caféet mot...tja, en trappuppgång någonstans utanför Göteborg.

Tankar och minnen kring det som var förr kom upp till ytan när vi sågs.
Sådant hon mindes som jag hade undvikt att tänka på under många år.
Känslan av att alltid vara i beredskap, alltid vara rädd, vara till lags, inte väcka någon ilska
och att ständigt hitta nya sätt för att avleda när den ändå uppstod. 
Jag förstod tidigt att jag inte hade något värde i mig själv. Jag hade ju fel kön för det.
Jag var en bestraffning och en börda vilket blev min kamp att försöka motbevisa.
Jag kunde och skulle klara allt. Jag skulle aldrig belasta någon med mig.

Det blev svårt, inte minst på grund av mina kroniska sjukdomar som debuterade vid
7- respektive 8-års ålder. Men jag lärde mig snabbt att dölja hur jag mådde, förneka in i
det längsta att något var fel. När det inte höll längre var jag tvungen att hitta ett sätt att
kompensera för mina brister. Gottgöra att jag trots allt var den belastning jag aldrig skulle bli. 

Att uttala känslor har aldrig varit min starka sida. Att känna dem däremot..! 
Så tacksam för språket, för texten. Som ger mig möjlighet att förmedla allt mitt inre.