Katten i håret
Under en kort stund igår var jag ganska uppgiven.
Det gick snabbt över, men sammanfattade ändå känslan i ett inlägg på Facebook senare.
För att inte glömma och för att på något sätt visa den sidan av mig. Den som nästan ingen ser.
(Knappt jag själv. Som tur är)!
I måndags opererade jag äntligen mina leder i högerhanden, (senklyvning står det i operationsintyget).
Direkt efteråt, fortfarande fullt bedövad kände jag mig övertygad om att jag skulle kunna både jobba och träna redan denna vecka.
När bedövningen började släppa kändes det inte riktigt lika bra.
Och såren började blöda. Det "ska" dom inte göra. Och bandaget fick jag instruktioner om att det skulle sitta på, orört i två veckor...
Sover i alla fall med handen i högläge som jag ska. Och vaknar hyfsat pigg.
Men bandaget som är stort och tjockt är inte längre vitt, utan rött.
Till delar bestående av torkat blod som gjort det stelt, stramt och skavande.
Andra delar är fuktiga och kladdiga.
Det säger sig själv att det måste bytas.
Ringa vårdcentralen och få hjälp av någon sköterska där kanske?
Men det känns så fånigt. Jag vet ju att jag fixar det här själv.
Spritar av köksbordet, tar fram kompresser, bandage och massa annat.
Första bandaget av och jag förstår varför de väljer ett mörkblått överst...
Synen av kommande tre lager, en gång i tiden vitt bandage är mindre rolig.
Nu är det bara lite kompresser och annat kvar som ska bort...
Då börjar allt snurra. Jag kan bokstavligen känna hur allt blod rusar upp i huvudet och kinderna hettar. Jag har bara svimmat en enda gång tidigare i mitt liv. (Olämpligt nog på ett sjukhus i Frankrike, mitt i ett samtal med läkaren om att jag
mådde fint och ville skrivas ut. Men det är en annan historia) 🙈
Jag inser i alla fall snabbt vad som håller på att hända och lägger mig ner på köksgolvet. Där ligger jag sen på ett iskallt, kalkat köksgolv med fötterna på en låg stol.
Bakom mig smyger katten upp. Nosar och verkar fundera på vad hon ska göra. Sen lägger hon sig helt sonika ner på mitt hår som flutit ut över golvet,
Det är visserligen ganska fint med hennes omsorg. Men jag känner ändå en instinktiv saknad efter de människor jag är ganska säker på skulle ha släppt allt bara för att hjälpa mig.
Sådana människor, sådana relationer har jag få av i mitt liv.
600 värmer på Facebook hjälper liksom inte när jag ligger på ett kallt köksgolv, blödandes och med ett sjunkande blodsocker, När jag tittar i min telefon som jag fick med mig ner på golvet så finns det ingen jag kan ringa, Ingen som skulle kunna
komma direkt och hjälpa. Eller jo, de finns, Men de finns "hemma". De finns i Göteborg.
Sedan stiger sockret lite, piulsen sjunker, yrseln avtar och jag kan sätta mig upp igen.
Katten konstaterar att jag mår okej och går och lägger sig i soffan stället.
Jag gör henne sällskap där efter en stund. Vi har det ändå ganska bra, hon och jag.
Kommentarer
Postat av: Annica Skoglund
Men jisses... Blir ju riktigt orolig för dig... Ring sjukhuset nästa gång. De är till för dig :) Tycker det är läskigt med ditt blodsocker som åker upp och ner. Du gör det enormt bra som lever med detta dag ut och dag in. Massor av kramar till världens starkaste och bästaste Jenny <3
Trackback
