Delad sorg är dubbel sorg
Att andra identifierar sig med det jag skriver är väl egentligen något som ska tolkas positivt. För att lyckas formulera om spretiga känslor till ord, skriva ner dessa och dessutom få andra att förstå hur jag menar,
det är väl en konst i sig, antar jag.
Men eftersom jag nästan uteslutande skriver när saker och ting är lite jobbiga, så är igenkänning kanske inte främst det jag önskar mina läsare...
Inser oavsett att många verkar delar den där känslan av ensamhet som jag skriver om i mitt förgående inlägg. Sen att dra det hela så långt som till att svimma och bokstavligt talat bli liggandes på golvet... det är kanske viss
överkurs och kan överlåtas till mig 😉
(Jag kan känna mig ensam vid andra tillfällen också, men det blev så uppenbart när jag inte kunde ta mig någonstans och inte hade någon att ringa för att få hjälp).
Och till stor del tror jag det handlar om lojalitet. Eller snarare bristen på det.
Vem som finns kvar när alla andra för länge sedan gett upp om en.
Handen läker i alla fall fint! ☺️
Trots att jag råkade ta av bandaget redan efter en dag. Och inte efter två veckor som instruktionerna var. Råkade även peta lite i såren/ärren.... Med en pincett .
Ja, jag vet 🙈
(Tror i alla fall att jag hade blivit/kunnat vara en utmärkt kirurg) 😁
Kommentarer
Trackback
