remiss.blogg.se

Mitt liv, min energi, mina känslor går upp och ner. Som en berg- och dalbana. 

Så har det alltid varit (med undantag för en period med massor av mediciner).

Jag uppskattar att vara som jag är. Men det är ganska energikrävande ibland. 

Förstår att det kan bara svårt att orka med för omgivningen.

Eller jag tänker ju inte på det i vardagen, att jag skulle vara för mycket. Snarare tvärtom. 

Men när döttrarna är betydligt ner trötta efter en dag med mig än en dag på förskolan så har jag ju börjat undra lite... Det är tempo, adrenalinkickar. Allt eller inget. Svart eller vitt. Men hellre det än ett ständigt grått. 

 

Har trott, intalat mig själv ganska länge nu anatt jag vet vad jag behöver.

Vad jag vill och vad som borde vara mitt fokus, min framtid. 

Sedan, helt plötsligt förändras allt. Så snabbt och så till synes enkelt. 

Ett möte, ett samtal, en kort text någonstans.

Och min balans är satt ur spel. Igen.

 

Ska allt där obearbetade verkligen få ta plats. Eller motas in i garderoben? 

Ska jag konfrontera, hoppas på svar. Och kommer de svaren vara nog? 

Kanske bättre att bara släppa oförätter och gå vidare, hur nu det görs...

 

Det verkar så lätt för alla andra. Och så oöverstigligt svår för mig, 

 

På det stora hela mår jag bra. Jag mår faktiskt väldigt bra.

Jag har ett jobb samt andra engagemang och projekt vid sidan av som känns viktiga och lovande.

Jag har en plats i samhället, jag är väntad i diverse sammanhang och jag har slutat att aktivt omge mig med människor som bara har mig för sitt eget syfte. 
Kanske kan jag nästan stäcka mig till att jag börjar se att jag har något slags värde?