Tacksam.
Jag sitter på tåget från Stockholm.
Det har varit två intensiva jobbdagar.
Ännu längtar jag så det gör ont efter att få komma hem!
Hem till mina båda flickor, de finaste i världen!
Jag har varit mamma i många år. Och jag har älskat Lova sen hon var ett streck på en sticka.
Men jag blev nog inte mamma på riktigt förrän Sigrid föddes. Då förstod jag.
Vad det innebär och hur mycket de behöver mig.
Det är som att endorfinruset efter förlossningen inte tar slut denna gång.
Sju månader och jag är fortfarande så galet förälskad i min bebis! Och på något
sätt har den förmågan att älska henne så mycket öppnat upp för att känna mer kärlek
till andra också.
"Jag är hög nu sen den dagen då du kom. Ja, jag är hög nu och kan inte somna om.
Och jag undrar om jag någonsin ska nyktra till nån gång"?
Jag har det senaste året ofta fått höra att jag verkar så lycklig.
Brukade svara att jag mår bättre än på många år. Nu svara jag att jag mår bättre än någonsin.
Träffade en gammal klasskamrat i hotellbaren igår.
Insåg att det är lätt att missa hur man kan påverka och såra andra utan att ens förstå det
eller reflektera så mycket över det.
Jag har begått en hel del misstag i mitt liv. Och jag har fått betala dyrt för dem.
Ibland direkt, ibland långt senare.
Jag tror det är för att livet vill upprätthålla min balans.
Nu skiner solen på mig.
Både utifrån och inuti.
Kommentarer
Trackback
