Den 22 april 2011 – Superångest & Psykakuten
Har en konstant gnagande ångest i kroppen.
Den vill bara inte släppa taget om mig.
I flera veckor har det varit såhär nu.
Ibland är det bara en liten molande oro, ibland slås
den på med all kraft och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag var och tittade på en lägenhet. Fin, bra läge, men för liten
för mig och Lova. Och dessutom för dyr.
När jag gick därifrån kände jag hur paniken började sprida sig
i kroppen. Ökade takten, försökte gå ifrån ångesten.
Tillslut stod jag framför psykakuten. Eller ja, en bit därifrån.
Tittade på skylten. Skulle jag våga gå dit?
Vet inte hur länge jag stod där innan jag tillslut samlade mod
och gick dit och ringde på...
Väntrummet på psykakuten... Tomt & lugnt i kväll.
En sköterska öppnade och släppte in mig.
Sen fick jag träffa en läkare. Fick lugnande medicin.
Väntade. På att den skulle verka.
- Hade jag nån som kunde hämta mig? Medicinen var
av det starkare slaget och man skulle bli rätt dåsig av den.
Men inget hände. Fick ännu en dos. Väntan...
Fortfarande ingenting. Klarvaken, med ångest och hjärtklappning.
Vi kan inte göra något annat, sa läkaren. Finns inget mer att ta till
än de lugnande du redan har fått.
Jag fick gå hem igen. Med min ångest.
Besviken. Och rädd för framtiden.
Det var mitt första besök någonsin på psykakuten.
På något sätt har det alltid känts som min sista livlina.
Dit jag ska kunna vända mig och få hjälp när inget annat
fungerar. Sista chansen.
Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Vart jag ska vända mig.
Om de inte kunde hjälpa mig.
Vem kan då göra det?
Inget kul ställe att gå till precis jag vet av erfarenhet och så klart änu tråkigare när man inte kan få nån hjälp som hjälper :/.... jag hoppas det har blivigt bättre sen det datumet som var då!!!!
Kram Kristian
Har känt samma känsla (om än det inte gäller mig då) - Vem kan hjälpa oss, om inte dem kan? I vårt fall var det ju inte psykakuten, men vårt hopp var en helt fantastisk läkare. Vissa dagar finns inte hoppet och inte ljuset och just ingenting, men håll ut så vet du att imorgon är ett annat ord för hopp... Massa varma kramar <3 <3 <3 med en önskan om att du aldrig ger upp - du är en fighter!
Jag gick hem. Somnade tillslut.
Kände (och känner) mig fortfarande uppgiven
över den uteblivna hjälpen. Fast jag vet inte vad
jag hoppats på egentligen.
Sedan dess har jag haft både bättre dagar och likadana. Just idag en bra :-)
Kramar!
Åh gud va jag känner igen mig, står också många gånger och undrar vart jag ska få hjälp. Jag blev hemskickad samma dag som jag blev inskriven på slutenvård. Jag har tappat tron på psykiatrin..
Men sluta aldrig kämpa!<3
Hej Viktoria!
Kul att du har hittat in hit - men inte alls kul att du känner igen dig... :-(
Hoppas att du också fortsätter kämpa för vård som hjälper och ger dig livet tillbaka!
Kramar Jenny
