Den 30 januari 2011 – Inga ord
Börjar få lite lätt panik.
Känner hur känslan sprider sig i kroppen.
Vill ut! På nåt sätt verkar kroppen tro att jag ska kunna fly från faran.
Att det blir bättre om jag flyr. Springer. Ut, bort.
Rent fysiskt så längtar kroppen efter det.
Kanske sådana här tillfällen man ska träna.
Bli riktigt utmattad, lugna kroppen, dämpa ångesten.
Har tagit mina mediciner. Hoppas de hjälper snart!
Annars vet jag inte vad jag ska göra.
Längtar efter en famn att krypa in i.
Någon som håller om mig hårt, hårt..
Inga ord. Bara närhet.
Känner mig så otroligt ensam.
Det gör ont när jag andas.
Det gör ont när jag inte andas också.
Det gör ont hela tiden. Överallt.
Men mest känns trycket över bröstet.
Vill skära, vill döva, försvinna bort.
För i kväll, för i natt, eller för alltid.
Så ensam.
Kan inte säga eller skriva det bättre själv. Hoppas att vi kommer må bättre snart. Var på ¨samtal idag om mig psyiska hälsa¨,vet inte om det hjäpte men dom verkade nöjda.
Tänker och tror på dig Mimmi!
Och hoppas på en vändning när
våren kommer med sol och ljus.
En minut i taget, en timme, en dag.
Många stärkande kramar till dig!
Du är inte ensam <3
/ Jenny
Tack det är inte du heller,och ljuset är på väg. Inte riktigtän men snart. Bamse kram mimmi
kramar om - kärleksfullt och länge Snart, snart vänder vindarna...Och du ser ljuset <3 <3 <3
Vet precis hur det är. Lider av en depression, och det är så väldigt väldigt ensamt. Men håll ut. Hoppas det vänder för dig snart.
Annica - Kramar tillbaka & börjar se ett ljus :-)
Kramar till dig med "utan namn". Hoppas du vet någonstans inuti att du inte är ensam. Även om det känns så många gånger. Du är alltid välkommen hit <3
