remiss.blogg.se

Så dålig på att skriva här på bloggen numera.
Dålig på att ens logga in och läsa eventuella kommentarer.
Har haft en bra höst. Mer än bra faktiskt.
När jag sett tillbaka på de senaste åren så kan jag se hur jag bara mått
bättre och bättre!

Förra vintern trodde jag att jag mådde bra, att livet var så bra det kunde bli.
Nu kan jag se att jag inte alls mådde så bra som jag ville tro.
Jag hade fortfarande tillfällen (även om de var få), då jag fick sån ångest att jag gick
ut mitt i natten och kunde gå omkring i timmar utan att ens känna kylan.

Jag betedde mig destruktivt på flera sätt. Jag tog på mig mer än vad jag orkade.
Jag strävade efter perfektion för att duga i andras ögon. Och dög aldrig åt mig själv.
Jag lyssnade inte på min känsla, på den där lilla rösten som sade att jag var fel ute.
Jag bara anpassade mig, ansträngde mig och trodde jag var lycklig utan att ens känna efter.

Så blev det nytt år. Och min energi var förbrukad. Jag var så trött!
Jag satt hos Emmy och beklagade mig över hur utmattad jag var.
Hur all glädje och kraft försvunnit.

Sen kom våren och sommaren. De värsta i mitt liv.
Först alla undersökningarna och sen beskedet om tumören.
Sen sveket som förändrade hela min världsbild och tron på godhet.
Löften som inte var värda någonting. Stöd som inte längre fanns. 
En vän som inte var en vän. Som krossade mig i bitar utan att se sig om.  
Som gjorde att jag vaknade varje morgon med sådan ångest att mitt enda
alternativ för att överleva var att konstant vara kodein/morfinpåverkad.
(Inget jag är stolt över och jag vet att jag var farligt ute ett tag).
Men som alltid är jag skicklig på att låtsas och intala omvärlden att allt är bra.

Det blev sensommar. Det blev bättre.
Men nästa händelse, som kan tyckas liten, fick världen att rasa.
Allt slutade fungera. Kunde varken äta, dricka eller sova.
Tillslut hamnade jag på akuten och inlagd på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning).
De ville att jag skulle ha hjärtövervakning.
Jag visste själv att det inte var något medicinsk fel på mitt hjärta.
Det hade bara varit väldigt snällt och naivt. Och fått ta för mycket svek under året.

Sen blev det dags för operation. Som gick bra. Varken cellgifter eller strålning. LÄTTNAD!!
Kom snabbt tillbaka till jobbet, med kolleger och arbetsuppgifter som jag verkligen älskar. LYCKA!!
Och jag har många, många fantastiska människor runt omkring mig som bryr sig om mig <3

Är nog en obotlig optimist som inte tycks besitta någon som helst tendens att bli bitter!
UNDERBART!!

Men senaste dagarna har jag börjat känna mig lite trött...och ledsen.
Antar att det var därför jag trillade in här och började skriva nu.
För att livet kändes jobbigt. 

Måste ge mig själv tid att landa. Ta reda på var jag står och vad jag vill. 
För MIN skull. Inte för någon annans. 
Lova är alltid prio ett. Men en olycklig förälder = ett olyckligt barn.

Och till mina fina vänner - Ni är GULD värda!!! TACK för att ni finns där för mig. 
För allt stöd jag fått under året, för alla stunder av skratt och lycka.
Ni är bäst <3

                              
                              
                Lycka är också att ha en alldeles egen prinsessa!