Den 18 augusti – Resan hem
Jag kliver på tåget hem från Stockholm. Slår mig ner på bästa
tänkbara plats. Vagn 1, plats 1. Första klass, med stora säten.
Häller upp en kopp kaffe och tar ett äpple ur korgen som står bredvid.
Så skönt! Ska läsa, lyssna på musik och bara koppla av!
Tjugo minuter senare bromsar tåget. Så hårt ett X2000 i en hastighet på
200 km/h kan bromsa. Jag ryser. Vet. Förstår.
Efter 20 minuters stillastående säger en röst i högtalaren att vi står stilla
pga en olycka och att föraren måste bytas ut.
- Kan någon hotat eller skadat föraren, säger mannen på andra sidan mittgången
till mig.
- Nej, svarar jag. Någon har hoppat framför tåget.
Han ser chockad ut.
- Tror du, säger han sen. Det är ju fruktansvärt i så fall...
- Ja.
Jag sitter längst fram. Jag hör tågvärdinnan som gråter och vill hem.
Jag ser föraren få hjälp ut och därifrån. Poliserna som anländer i tysthet.
Man vill såklart inte dra uppmärksamhet till något som det här.
En annan tågvärdinna bekräftar att tåget kört på en människa.
Stämningen i tåget är tryckt. Dämpad. Obehaglig.
Jag vet inte vad jag ska göra. Vart jag ska ta vägen.
Känner paniken och ångesten som sprider sig kroppen.
Jag vill fly, men vart ska jag ta vägen?
Jag vill ut härifrån, samtidigt som jag ut är det sista jag vill.
Försöker identifiera känslan. Ångest?
Varför packade jag inte ner något ångestdämpande? Fan!
Sömntabletter har jag men det vågar jag inte ta. Dom är för starka.
Då kanske jag inte kommer av tåget sen.
Konstaterar efter ett tag att känslan inte är ångest. Eller jo, lite.
Men mest mår jag illa och är ledsen.
Gubben på andra sidan gången vill prata. Frågar mig en massa.
Om jobb, om livet, om allt möjligt vardagligt.
TYST, TYST, TYST!!! Lämna mig ifred!
Jag vill vara arg på den som hoppade. Som var så självisk.
Fan för att hoppa ramför tåget JAG sitter på. Liksom.
Men jag kan inte vara arg. Bara ledsen.
För den som inte orkade längre. Som hade så ont. Som gav upp om livet.
Bläddrar igenom låtarna på Ipoden. Letar efter glad musik. Det hjälper inte.
(Är redan ett alldeles för långt inlägg, så fortsättning följer imorgon)
Är så glad för din skull. Att du får sova, att du fick hjälp att bli fri. Tänk att bli lämnad kan vara en gåva, är det inte otroligt?
Å jag förstår, jag förstår så väl. Mitt i olyckan, i allt det fruktansvärda, ofattbara, ändå egot som skriker på uppmärksamhet. Det är sunt, det är friskt, så ska man tänka om man är en fungerande hjärna.
Jag tänker bara att det är tur att det inte var du, eller jag. Att du satt inuti tåget och inte låg i tusen bitar på spåret.
Jag skickar dig styrka att orka fortsätta vidare. <3
Tack <3
Vidare ska jag. Jag är redan på väg. Tror till och med att jag kommit en bra bit.
Tusen bitar inuti, men inte på ett spår.
Tacksam trots allt.
Massor med styrka till dig med!
Kram Jenny
Bra skrivet tycker ja faktiskt
Tack!
