remiss.blogg.se

I femton år kämpade jag. Mot döden. Och mot livet. Sen fick jag en diagnos. Nu kämpar jag för att acceptera den. För att orka ta mig igenom behandlingen. Och för att bli den mamma min dotter förtjänar.

IDAG BÖRJAR INFERNO !!!

du är bra

jag letade upp din blogg redan under programmet.

jag inspireras av dig som "sjuk" förälder! det får mig att våga hoppas på barn någon gång i framtiden!



kärlek!

jätte intressant att lyssna på dig på Inferno ikvälll! Du gav mig mycket att tänka på.



Kram

Hej.



Ville bara tacka för att det finns så modiga människor som dig. Jobbar inom psykiatrin och har alltid tyckt att det är inte vi so jobbar som får upp ögonen på folk utan det är ni människor som lever med sjukdomarna som kan ändra attityder i samhället. Gömmer man inte undan saker så blir dom inte lika "farliga" som tyvärr många människor tycker att psykisk ohälsa är. Tack ännu en gång



//Stefan

Sitter och tittar på programmet just nu, jag beundrar dig och tycker du är stark. Samtidigt började jag nästan gråta, för jag känner igen mig så otroligt mycket, jag vet inte vad jag ska göra. De senaste dagarna har jag inte orkat göra någonting, allt är helt grått och jag känner mig inte som en definierad människa, jag känner mig som ett moln av ångest. Jag har inte velat träffa någon, jag har börjat bli rädd för min mobil för jag orkar inte prata med någon. Och så blir jag ibland, känner mig mest värdelös i hela världen och vill inte finnas till, jag vill inte dö heller, men jag vill bara inte leva. Sen vänder det, lika plötsligt som jag blev världens deppigaste blir jag som vanligt. Jag har försökt prata med mina kompisar men de fattar inte, de frågar om det hänt något, men det är ju inget som hänt, jag orkar bara inte med något och ligger i min säng och stirrar in i väggen och storgråter över att jag finns till och att jag är så in i helvete dålig på allt. Sedan blir jag världens gladaste och mest peppade, och går på extremt högvarv och börjar skrika av skratt och klappar händer åt allting. Detta är skitjobbigt och det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra, för jag kan inte kontrollera det och absolut inte hålla min ångest i schack. Jag har skadat mig och druckit för mycket och gjort andra dumma grejer när jag blivit ledsen, men det gör bara saken ännu värre såklart. Vet inte varför jag skriver detta egentligen men jag tyckte bara det var så skönt att se programmet för jag kände mig lite mindre ensam. Nu börjar jag gråta också, herregud. Jag önskar dig all lycka och uppskattade verkligen verkligen verkligen programmet. Stor kram!!!!

Hej!



Ville bara säga att du är stark som går ut och informerar andra människor om din sjukdom. Jag vill också skänka din livskamrat en tanke som har kraft och mod att stötta dig och er familj. Jag har i 13 års tid levt med en syster som troligen har en bipolär sjukdom. Hon har dock mycket svårt att acceptera sin diagnos och detta gör det svårt både för henne och för oss anhöriga runtomkring henne. Tack för att du vågar! /J

Har precis sett programmet och satte mig sen här för att titta på din blogg. Kände så väl igen mig i en sak du sa: Att de dagar du mår bra går du omkring och tänker på hur det ska bli nästa dag och om du kommer att må dåligt då. Så är det för mig. Just nu har jag en hyfsat bra period och så går jag bara omkring och känner och tänker att det snart säkert kommer att ta slut och att jag kommer börja må dåligt igen. Vågar knappt ens tänka att jag mår bra, för att jag är så rädd för att det ska vända till det sämre, som det gjort så många många gånger nu.

Så skönt att se att det finns så många andra människor med psykisk ohälsa, att jag inte är ensam (inte för att jag trodde det egentligen) och att man inte ska behöva skämmas (som jag gjorde väldigt mycket, särskilt i början).

KRAM!

jag får samma känsla varje gång när jag hör människor berätta om sin bipolaritet. jag har lätt att prata om bipolär syndrom. inget emot att berätta om min situation och vad det innebär i stort. tror starkt på att kunskap är makt, och makt över sin sjukdom oavsett vad är alltid klokt. att lära ut det man kan om psykiska sjukdomar häver tabun, som vi inte behöver eller vill ha. så därför är det en bekräftande känsla som jag får när jag hör andra berätta. jag är inte ensam, det är inte "konstigt". att vara attitydsambassadör låter andra känna samma sak..



så klokt att tänka: njuta av de dagar du mår gott och kan känna att du är tillfreds..



från en mkt annorlunda normal mamma..



mia

Hej Jennie! Ville bara säga ett tack för programmet och för det du berättade. Jag såg det eftersom jag själv är uppväxt med en mor som hade diagnosen "mano-depressiv", ibland sa man "bi-polär"... men hennes "uppåtperioder" blev ibland väldigt maniska så mano-depressiv var nog den korrekta diagnosen. Det är viktigt att vi kan vara öppna, våga prata, våga fråga... när jag växte upp ville man "skydda" mig genom att inte berätta nåt utan jag fick som vuxen reda på mammas diagnos och vad det egentligen var. Vi måste öka förståelsen i samhället. Det är ingen ovanlig sjukdom. Det är när vi inte berättar, inte vågar fråga osv som det kan upplevas som "nåt konstigt" eller hur jag ska uttrycka mig. Svara på din dotters frågor på ett enkelt sätt när de dyker upp, gör det inte till nåt "konstigt". Att också ha någon/några dit man som anhörig kan vända sig när det är tuffa perioder hade jag uppskattat mkt när jag var yngre... någon som visste vad sjukdomen innebar, någon som förstod "läget"... Det finns kanske den typen av stöd idag. Du har öppnat många dörrar tror jag... Lycka till!!

hej,känndes skönt att höra att man inte e själv med denna sjukdom,fick min diagnos för ca 1 år sedan men har haft den så länge jag minns. jag är nu 25 år gift och har tre barn i åldrarna 1,3 och 5 år jag har alltid varit sjukskriven och lider även av panikångest attacker kan inte gå någonstans själv. Jag har ingen i min omgivning som riktikt kan relatera till mina tankar och kännslor utan man får bara höra att man ska rycka upp sig och "du har ju så mycket att vara tacksam för" men när man har dåliga perioder så är det svårt att se det.Kännde igen mig i mycket somn sas som tex att mina barn skulle nog ha det bättere utan mig fast jag igentligen vet att så inte är fallet..kommer att föjla din blogg i förhoppning av att få lite stöd och att kunna känna sig mindre ensam..mvh linda larsson

Å vad bra du var i programmet Jenny!

stolt :)

Du är fantastisk! Mycket starkt gjort att "komma ut" som bipolär. Heja dig!

Nu så! Nu ska jag svara på alla era kommentarer =)



"Anonym"

- Tack!!



Jackie

- Tack & vad kul att du hittade hit! Kikade precis på din blogg också :-) Med stöd från dom runt omkring och kunskap om sig själv och sin sjukdom, så behöver den inte vara ett hinder för barn. Så det är klart att du ska ha hopp om att bli mamma en dag!



Kram Jenny



Maria

- Stort tack! Du får gärna dela tankar eller ställa frågor till mig om du vill :-)



Kram Jenny



Stefan

- Tack för beröm och tack själv! Ni inom vården kan göra och gör så stor skillnad! Att möta personal som såg mig, som såg igenom mig, som envisades och inte släppte taget - det är en viktig och stor del i att jag idag mår såhär bra, att jag kan och orkar bidra till ett minder fördomsfullt samhälle!



Kram Jenny



Emma

- Vad glad jag blev att du skrev. Samtidigt som jag blev ledsen för att du känner igen dig i det jag berättade. Att må så är inget man önskar någon annan. Men jag känner också igen mig i det du skriver. Har du sökt eller fått någon hjälp av vården? Du får gärna skriva/maila till mig om du vill "prata" mer.



Kram Jenny



Jenny

- Tack för din tänkvärda kommentar! Ibland behöver jag påminnas om att även jag hade svårt att ta till mig diagnosen och att acceptera den har varit ett tufft jobb. Kan bara ana hur svårt det måste vara att stå bredvid när någon man älskar mår dåligt... Och jag är så lyckligt lottad som har en sambo som stöttat mig genom allt och fortfarande gör!



Kram Jenny



A

- Ensam är man nog aldrig om att må dåligt, men många gånger så känns det så ändå. Särskilt om man känner att man måste/borde dölja hur man mår och ljuga om det. För mig var det det stora steget mot att börja må bättre, att acceptera att "såhär fungerar jag, det kanske aldrig blir annorlunda, dom här perioderna kanske kommer att komma och gå hela livet". Då kunde jag släppa oron för att må dåligt och nu kan jag njuta av de dagar som är bra! Dom bra dagarna har dessutom blivit fler, mycket pga att jag inte längre går runt och oroar mig tror jag =) Hoppas du också kommer dit snart!



Kram Jenny



Mia

- Tack! Delar din inställning fullt ut! Kunskap är makt och okunskap skapar rädsla och fördomar.



Kram Jenny, också en annorlunda, normal mamma ;-)



Salome

- Det är jätteintressant för mig att höra hur man kan uppleva det som barn. Jag tänker väldigt mycket på min dotter, hur hon påverkas och hur jag ska göra det så bra som möjligt för henne. Så jag är jätteglad att du skrev och berättade om din situation och hur du upplevde det! Tack!



Kram Jenny



Linda

- Det är konstigt hur lika man kan fungera och tänka trots att man är helt olika personer. So hur man rasonerar kring sina barn och deras bästa när man mår riktigt dåligt. jag hoppas att du innerst inne vet, liksom jag att du är den absolut bästa mamman dina barn kan ha! För när det kommer till kritan, så finns det ingen i världen som kan älska dom lika mycket som du gör! Du är alltid välkommen hit till bloggen för att läsa/skriva. Jag svarar alltid på det som skrivs till mig!



Kram Jenny



Anna

- Tack! Och det är ju faktiskt du som har ställt frågorna, filmat och fått mig bekväm i situationen. Så jag hoppas du är jättestolt över DIG!



Sjumilakliv

- Tack - vad fin du är!!



Kram Jenny