Den 8 november 2010 – Lite orolig, ensam hemma...
Idag åkte David iväg till London med jobbet i fyra dagar.
Det känns alltid lika jobbigt innan han åker.
Jag tvivlar på att jag ska klara av det.
Är orolig för att må dåligt.
Inte psykiskt. Det vet jag att jag fixar numera även om jag har Lova.
Men för att få ett riktigt migränanfall. Sådär vidrigt ont att jag inte kan röra mig.
När jag mår så illa att minsta strimma ljus eller doft av mat blir övermäktigt.
Hur ska jag kunna lämna och hämta på dagis? Fixa mat? Ta mig upp ur sängen?
Under många år klarade jag utan sådana där riktigt hemska anfall.
Dom jag hade kunde hävas med bra mediciner som Imigran och Maxalt.
Faktiskt var det så under så många år att jag glömde hur jobbigt det kan vara...
Tills i somras. Sedan dess har det hänt ett par gånger.
Och inga mediciner hjälper...
Sen känns det såklart lite tomt också att inte ha David hemma.
Men det brukar gå bra. På alla sätt.
Faktum är att det nästan är lite lättare att vara själv på vissa sätt.
Alla vardagssysslor och allt som har med Lova att göra går snabbare.
Inte så att David gör att det blir mer jobb. Absolut inte.
Men jag tror att vi på något sätt ”motarbetar” varann litegrann.
Liksom gör vissa saker dubbelt ibland och allt tar längre tid.
Nåja, vi får se hur det går.
(Är rätt säker på att det kommer gå alldeles utmärkt ;-)
Hej!
Jag såg dig på TV för några veckor sedan, och då berättade du att folk tyckte att det var självisk att skaffa barn om man har borderlinediagnos eftersom barnen blir psykisk sjuka och mår dåligt. Jag ville bara säga att min mamma har borderline och det har inte påverkat mig och min bror negativt. Vi mår båda bra och pluggar på universitetet och har "normala" liv. Om inte annat så har mammas sjukdom gjort oss starkare eftersom vi fått klara av mer än de flesta fått klarar av.
För min egen del hade jag gärna pratat mer öppet om sjukdomen än vad vi gjort i min familj, jag har fått ta reda på det mesta om den på internet och det kan vara lite svårt att förstå.
Ta hand om dig och ta inte åt dig om folk säger att det är fel att skaffa barn!
Jag kan också tycka att tillvaron här hemma flyter på bättre när jag är ensam med barnen. Då gör jag som jag vill och jag vet att det bara är jag som kan göra det. När Fredrik är hemma går det mer tid till diskussioner och till att gå och vänta på att ha ska ta tag i saker.
Men visst är han ändå saknad när han är bortrest...
Oroa dej inte för att få migrän. Det kommer att gå bra även om du får det tror jag.
Kram / Ingela
Tove:
- Hej!
Stort TACK för att du tittade in och delade med dig av hur det varit för dig att växa upp med en mamma med borderline. För mig är det jättemycket värt att få höra hur man ser på det hela från "den sidan"! Jag försöker vara så öppen som möjligt mot alla - har även tänkt vara det mot min dotter i framtiden. Och hoppas att det avdramatiserar det hela för henne och bli rätt så naturligt.
Kramar Jenny
Ingela:
- Tack! Och kan nu i efterhand säga att det gick hur bra som helst! Ingen migrän heller :-)
Ja, det är nog så...man går och väntar på att den andre ska ta tag i saker (båda två) och så går tiden och det blir stressigt + irritation. Är man själv så tar man lättare tag i det direkt.
Men såklart - det innebär ju saknad också!
Kramar Jenny
Hejsan :)
Jag har varit inlagd nu en lång period och börjar äntligen hitta tillbaka till vanliga rutiner, eller så där som det brukar vara.
Gick med på att ta en ECT behandling då ingenting hjälpte och jag rasade bara längre och längre ner.
Nu mår jag toppen, minns inte ens sist jag mådde så här bra och livet känns äntligen roligt igen, jag vill leva.
Jag tänker på dig ofta och läser att det går bra för dig med, oftast. Det glädjer mig! :)
Om jag kunde måla, då skulle jag rita dig i din röda kappa med mascaran rinnandes nerför dina kinder i regnet. Jag får en sån klar bild framför mig och det är sådant som gör att man känner livet.
Hoppas att du har en jättemysig kväll utan migrän :)
Kramar och omtanke Erika
Hej Erika!
Vad glad jag blev att höra av dig :-)
Har saknat dig & tänkt på dig ofta!!
Och blir ännu gladare över att du mår bra!
Ingen förtjänar det bättre - och jag hoppas verkligen att du får fortsätta må så bra som du gör nu! Alltid!!
Massa kramar Jenny
