remiss.blogg.se

Dagar som idag är jag så lycklig över att vara just jag.

Och lite, lite orolig för att medicinerna inte hjälper

och jag håller på att bli hypoman...

Fast jag tror egentligen inte att det är så, men tanken på det finns där.

Var uppe i stan. Åt lunch. Skulle promenera hem tänkte jag.

Plötsligt försvinner solen. Himlen bli alldeles mörk och så öppnar

den sig och regnet bara öser ner.

Folk fäller upp kragar, tar på sina luvor, springer, eller går med raska steg.

Suckar, svär och är allt annat än glada.

Mitt i allt går jag i min röda kappa. Vänder ansiktet upp mot himlen och

bara njuter. Bryr mig inte om att den vattenlösliga mascaran rinner längst

mina kinder. Folk som ser mig tycker säkert att jag verkar galen.

Men det kan jag bjuda på.

Jag älskar när det känns att jag lever.

När mitt inre är så lugnt att jag kan känna regnet piska mot ansiktet.

När det psykiska smärtan inte är så stor att den tar över allt, och gör

att ingenting annat spelar någon roll.

Därför njuter jag av att kunna känna att jag blir blöt. Och kall. Fysiskt.  

Jag njuter varje dag, varje minut, varje sekund jag mår såhär bra.

Jag älskar att vara jag. Jag ser ett värde i att ha mått riktigt dåligt.

För det har fått mig att reagera på vardagliga ting.

Att uppskatta regn och blåst och höst!