I femton år kämpade jag. Mot döden. Och mot livet.
Sen fick jag en diagnos.
Nu kämpar jag för att acceptera den.
För att orka ta mig igenom behandlingen.
Och för att bli den mamma min dotter förtjänar.
Visst är den fin?!?
Visst är den fin, min egendesignade "remiss-tygkasse"? =)