Den 19 januari 2010 – Försöker
Någonting har hänt. Med mig. Något nytt.
Jag skriver ett sms mitt i natten till mig själv,
(orkar inte gå upp och starta datorn);
Liv rasar samman runt omkring mig.
Är det tiden på året?
Jag lyssnar, stöttar, klistrar, lappar och tröstar.
Själv känner jag mig inmålad i ett hörn.
Ingen hör mig.
Utvägarna tycks allt färre.
Panilken växer.
Vad gör man när man faller och sista halmstråt
har brutits?
Fan, fan, fan.
Jag har hamnat någonstans där jag aldrig varit förut.
Ett ställe utan känslor.
Här finns bara likgiltighet, tomhet.
Känner inget, bryr mig inte.
Så känns det. Likgiltigt. Allt.
Mitt sätt att må dåligt brukar visa sig genom ångest.
Det vill säga känsla i allra högsta grad.
Nu bryr jag mig inte.
Försöker förklara för David att tidigare har jag ändå
alltid kunnat se fram emot saker.
Kanske inte under den, eller de timmar då ångesten
river som värst. Då är mitt enda fokus leva eller dö.
Men sen när det lugnar sig lite, när jag i alla fall kan andas igen.
Då kan ett löfte om en londonresa, en hundvalp, en vecka i Göteborg
eller vad det nu kan vara tända ett litet, litet ljus inom mig. Ett hopp.
Och sen när lugnet lägger sig helt kan jag till och med glädjas.
Nu är jag lugn. Men tom på känslor av alla slag.
Nu finns ingenting. Känns ingenting.
Är jag redan död?
Vad ska jag säga? känner att jag vill säga något, men ord räcker inte till. Vet att inget jag säger kan få dig ut ur din situation. Men ändå vill jag be dig om att kämpa! Vet att du har gjort det och gör det, säkert mer än jag nånsin kan föreställa mig. Men kämpa!! Ge inte upp! Det som finns på andra sidan är värt det, livet är värt det! och sluta aldrig tro och hoppas att du en dag är där!
Din familj behöver dig, jag behöver dig, världen behöver dig, så som den individ du är. Inte kanske främst för det du kan, utan för att du är den du är! Det finns bara en som du, och du är så otroligt viktig!!
Kämpa...
