Den 14 februari 2010 – Utanför.
Mer och mer blir jag en statist i folks liv.
Någon som glöms bort, lämnas kvar ute i kulissen.
Orkar ni inte med mig längre?
Jag förstår.
Jag orkar ju knappt själv i perioder.
Är inte bitter. Ska inte klaga. Ifrågasätta.
Men det är klart att det känns.
Att inte få vara med.
Att inte räknas.
åå jen underbara vän!! Hoppas det inte inkl mig.... du är såååå mycket mer än en statist för mig gumman Hoppas innerligt att du vet det annars måste jag verkligen bättra mig förlåt i så fall KRAM Malin
jag vet att jag inte är den bästa att hålla kontakten o att det går väldigt långa perioder!
men du är inte bortval och kommer ALDRIG att bli det!
Många Kramar
kramar om
Känslan av att stå brevid, att inte vara med. Att vara med men inte på riktigt. Att inte släppas in, att inte kunna delta fast man vill. Att uppleva glastak och plexiglasväggar, barriärer som utgörs av en gest, en min eller ett ord som någon ger ifrån sig. Hjärnspöken säger Odj till mig när jag berättar om alla glasberg jag försöker bestiga i varje möte med andra. Verklighet säger jag. Verkligt för mig. Fast ingen sanning för det.
Kram.
Nej. Ingen sanning. Men nog så verkligt. Och jag tror många gånger att känslan faktiskt har rätt. Trots allt. Att man ska lita på den. Sen kanske den där gesten, minen eller ordet grundar sig på en dålig självkänsla hos den andra parten. Så då får man blunda och stänga öronen. Tycka om ändå. Eller välja bort och bara ta ansvar för sig egen lycka.
Kramar!
