Den 25 oktober 2009 – Middag med vänner

Vill så gärna. Men orkar inte.

Jag klarar inte av att vara mitt rätta jag.

Når inte ut.

 

Jag vet hur viktiga människorna omkring mig är.

Jag vet att man inte kan ta relationer för givna.

Man måste jobba på dom. Ständigt.

Men jag orkar inte. Inte nu.

 

Det skrämmer mig att jag en dag kanske mår bättre,

och då finns ingen kvar.

Inte för att jag behandlar någon illa, men för att jag

inte orkar engagera mig.

 

Känns som jag spelar teater dagligen.

Låtsas som om allt vore bra.

Med smink och ett påklistrat leende så kommer man,
om inte långt så i alla fall en bit.

 

Men det känns som det lyser igenom ändå.

Min frånvaro.

Att jag inte ids lyssna. Inte prata. Inte vara.

 

Fast jag så gärna vill. Känna. Beröras. Vara med.

Nu sitter jag bara där bland alla andra och är ändå utanför.

Ingen märker det.

Eller gör dom kanske det?

Kanske tror dom att jag inte vill.

 

Men jag försöker verkligen.

Försöker passa in i mallen.

Men jag får inte plats. Jag är för kantig.

Socialt inkompetent.

 

Fast i vanliga fall är jag inte det.

Någonstans inom mig finns ett annat jag.

Snabbtänkt, rolig och lättsam.

Men jag orkar inte vara den personen nu.

Jag tror inte ens jag kan.


Kommentarer
Postat av: Erika

Ditt inlägg får det att tåras och vridas hos mig i igenkännande. Jag orkar inte med något alls nästan nu. All energi går åt till sonen.



Kram på dig vännen och kämpa på, det vänder snart!!

2009-11-09 @ 13:18:19
URL: http://eurikaslife.blogg.se/
Postat av: Jenny

Har ingen ork att skriva...och vet inte heller vad.

Så jag säger bara tack. Och hoppas på ljusare och lättare dagar snart för oss.



Många kramar

2009-11-09 @ 21:51:12
URL: http://remiss.blogg.se/
Postat av: Tess

Vill börja med att ge en stor varm kram..för att du behöver en..

Jag läser o kommenterar då å då...jag behöver läsa,veta att man inte är utanför å så ensam som man känner sig varenda minut,varenda sekund...



Önskar att vi som mår såhär hade varandra mer,stöttade varandra mer..vi förstår ju varann så bra..Men ingen orkar,ingen kan...

Därför blir vi så ensamna när alla lämnar oss för att dom inte förstår..det tar sådan tid...



Vi är värda mer förståelse tycker jag..vi borde kämpa mer för den...Men ingen kan,vill,vågar ,orkar....



Du är inte ensam..långt ifrån..

KRAM

2009-11-09 @ 22:00:10
Postat av: Emma

En jätte stor kram till dig Jenny!!!

2009-11-10 @ 21:46:09
Postat av: Jenny

Tess & Emma; TACK för kramarna! Dom värmer. mer än ni kanske anar. Och det är så skönt att inte vara ensam, när det känns som man är det...



Kramar tillbaka/ Jenny

2009-11-11 @ 01:32:51
URL: http://remiss.blogg.se/
Postat av: Nina

Jag jobbar gärna på relationen för oss båda när det behövs kära vän. När du inte orkar eller kan. Oavsett om du mår dåligt eller bra så är min plan att finnas kvar i ditt liv.



Jag förstår så väl din känsla av att vara utanför fast mitt bland andra. Jag tror att vi är många som känner så. Jag känner det ofta, ibland hela dagar och veckor i sträck. Att livet pågår och jag bara tittar på fast jag är med på något sätt. Att jag spelar vuxen, familj, värdinna för middag eller vän, att alla andra är på riktigt och ÄR men att jag själv bara... sitter vid sidan på något vis. Låtsas vara rätt, spelar teater för att passa in. Fast det känns som att vara en häl på Askungens styvsysters fot.

2009-11-13 @ 22:09:10
Postat av: Jenny

Underbara Nina!

Jag är så glad över att ha dig i mitt liv.

Och du fångar känlan precis - spelet att vara "någon", fast man känner sig som att alla när som helst ska komma på att man bara är en bluff.



Det är lättare att se att så inte är fallet hos andra. För jag ser ju dig som "på riktigt". I allra högsta grad. Jag tror inte att värmen, glädjen och omtanken hos dig kan vara spelad. Även om den kanske känns som ett skal ibland.



Du är en av dom finaste människor jag vet!

2009-11-14 @ 10:38:23
URL: http://remiss.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0