Snart jul (igen)
När jag får tid att bara vara. Tid att känna efter. Landa i tillvaron. Då kommer också känslorna tillbaka i mycket klarare färger.
Jag vet vem jag är. Jag vet egentligen också oftast vad jag känner. Men ibland blir det för dimmigt för att reda ut och då backar jag istället och tar avstånd. Även från de jag inte vill ta avstånd ifrån.
Nu närmar det sig jul. Jag brukade älska julen. Tycker fortfarande om mycket av och med den. Att få visa uppskattning genom gåvor. Baka med barnen. Alla ljus och allt det mysiga.
I år blev julpyntandet tungt. Dels är jag så trött. Och dels saknades Maxi något enormt. Trots att hans första jul innebar att han brände sina små tassar, så har han de tre åren efter det varit oerhört engagerad i allt från att få upp fågelmataren till
att byta gardiner och slå in presenter. Det var precis som att han tyckte det var lika mysigt som mig.
Jag saknar honom så mycket, min lille hjälparkatt.
I år är dessutom barnen med sin pappa och det är alltid tufft att inte få fira högtider med dom. Men jag vet att det blir bra ändå!
Nu ska jag slå in en massa små julklappar som ska skickas till barn runt om i Skåne som annars inte får något till jul. Det ger också julen en fin känsla, att få ge något till andra och göra det lite bättre för dom. (Även om jag
numera inte kan ge något större).
