remiss.blogg.se

Skrev precis ut och satte upp denna på dörren till mitt kontorsrum;

En väldigt sen årssammanfattning… Många upplevelser, beskrivna i korthet. Jag är ändå  förvånad över hur mycket som hunnits med under 2022! 

Började året med att spontanköra upp till Göteborg för en kväll med både tårar och skratt ihop med bästa vännen.

Ozzy skrämde mig rejält när han åt en nål..

…och fick testa att gå ut i sele. (Han hatade det). 

Födelsedag, (som varje år). Fick bland annat en tavla på mina katter 🥹❤️

Och så var jag lite kreativ under våren. Tapetserade äntligen garderoben i hallen och skapade en personlig födelsedagspresent. 

Hade en helt underbar föreläsning/workshop i Kristianstad. Fick så mycket beröm för den att jag kunde leva på det i veckor.

Återupptog kontakten med en vän här nere och sågs för att bowla ihop med barnen. Sen har vi umgåtts både med och utan barn efter det. Blivit många sena kvällar och långa fikastunder. 

Flera veterinärbesök med Ester. Som alltid lika snäll, tålmodig och tillåtande. Våran duktiga, kloka prinsessa. 

Ordnade påskpyssel som urartade… Samt hade en helkväll ute med en god vän. Den urartade också, fast bara lite. Inom rimliga gränser!

Såg Bryan Adams, riktigt bra och väldigt imponerad över hans energi på scen. 

Fick ett oväntat blombud. Som betydde oerhört mycket (mest hälsningen som kom med buketten) 🥹

Lundapride med barn och vänner. Minns mest min alldeles för korta kjol som blåste upp och de regnbågsfärgade knästrumporna som kasade ner… Inte den bästa parad jag gått i. 

Fäktningskurs! Inte för mig, men för yngsta. Såg riktigt kul ut. Hade nog kunnat tänka mig testa själv också. 

Sen en av årets höjdpunkter - konsert med Kiss! Så oerhört grym kväll. Varenda del av den, från början till slut! 

Borgeby med bästa kollegan och vår sedvanliga runda för att samla ihop gratisprylar. Och köpa mjöl såklart! 

Blodvärdet fortsatte sjunka ner på alldeles för låga nivåer. Blev nya infusioner för att orka med. Tillfällig lösning såklart. I år blir förhoppningsvis "orsakerna åtgärdade". (Men det tar vi mer om nån annan gång).

Ester fick somna in. Det var dags. Det var rätt, men så svårt och så smärtsamt. Hon fick ändå det finaste avslut man kan tänka sig. Hemma på husses soffa, på favoritfilten, med oss alla fyra runt sig. Kommer framöver aldrig välja annat än hembesök av veterinär. Så mycket tryggare och bättre på alla sätt. 

Sedan - en vecka i Grekland. Jag vågade!! 

Ett äventyr på så många sätt. Men det gick bra. Jag fixade det. Själv med barnen. Och vi hade det så bra. Helt på vårt eget sätt lite bortom turism och folkmassor. 

Kräftskiva, familj och som alltid under hösten - mycket jobb. Födelsedagsfirande av en 10-åring och en 15-åring! Galet hur jag redan kan ha så stora barn!! 

Operation av höger långfinger. Gissa hur många gånger jag hört skämtet om "förslitningsskada"?! Och så behandling av envist ond axel med kortison. 

AW med både nya och gamla kollegor när det var en dryg månad kvar av året. Och så ett dygn på spa. Lyxigt värre med svit, mat i toppklass, utomhusbad och massage. 

2022 avslutades på bästa tänkbara sätt med nyårsmagi i London. Årets sista dagar bestod av dinosaurieskelett, konst, god mat, vin, vackra hus och gator och såklart fyrverkerier vid tolvslaget. 

Har alltid uppskattats av barnens kompisar. Vet inte varför, för jag är inte så värst förtjust i barn överlag. Tänker att det kanske spelar in. Att jag inte daltar och gullar utan behandlar dem som små människor. 

Jag pratar mycket med mina barn. Om det mesta. Det är inte alltid de uppskattar min rättframma sida. Och emellanåt försöker jag vara lite mer…smidig. Samtidigt så känner jag inte att jag vill lura dem. 

Sedan deras pappa och jag delade på oss har det blivit mycket mer tid för oss själva, där vi kunnat lära känna varandra på nya sätt. Och det har varit värdefullt för oss alla tre tror jag. 

Min roll som förälder har utvecklats. Jag har blivit mer personlig och växt av att klara allt själv. (Även om jag emellanåt varit/är närmast skräckslagen). 

Yngsta kan ställa frågor om precis allt. Och även om jag vissa gånger önskar jag kunde försvinna i sådana lägen så värmer förtroendet. Och att hon själv konstaterar "mina kompisar tycker det är jättejobbigt att prata med sin familj om vissa saker, men jag berättar alltid för dig".

I veckan kom hon hem och sa att hon hade sagt till sina vänner att jag fått henne att inse att de flesta människor medför mycket fint och bra. Samtidigt som de också kan göra fel, göra andra illa och bete sig på sätt som inte är okej. Att det går att vara en snäll och bra person, men göra någon illa ändå.  Bara att hon fångat upp det! 

Sen var de allihopa eniga med henne om det. Men hade lagt till att ingen borde få göra mig illa. För att jag var den snällaste mamman de visste. Och min lilla…så stolt hon var när hon berättade det. Hon kan verkligen konsten att få mitt hjärta att smälta. 

Men såklart ångrar jag inte för en sekund att jag skaffade dem. De förgyller, berikar och ger så mycket tillbaka bara genom att finnas. 

En vän, främst kollega kanske jag ska säga, som förlorat sin fru i cancer skrev till mig i veckan. "Livet är åter vardag, det är precis som förut. Allt och alla finns kvar, förutom min livskamrat. Och det gör allting annorlunda". 

Det var så fint sammanfattat. Hur förlusten av en människa gör allting annorlunda. Även det som är precis som innan får ett annat ljus över sig. Det blev en sådan där stund av insikt. Att det trygga, det välbekanta, alla som intygar "jag finns här för dig", de befinner sig i en annan värld. De befinner sig i samma värld som "före", när man själv lever i världen "efter". 

Jag är så rädd för den delen av döden. Att förlora någon som i sitt sista andetag inte visste hur älskad den var av mig. 

Ändå är det så svårt att få till de där samtalen, tala om allt det där. Istället läggs enorma belopp på blommor till begravningar. För vems skull egentligen? 

Jag vill inte ha några blommor eller fina ord när jag är död. Jag vill bli älskad när jag lever. Så jag kan dö i visshet om att jag inte har varit oviktig. 

Skitdumt, tyckte jag. Varför skulle det vara reserverat en partner att vara den enda som stöttar när livet (eller döden) händer? Förstod  vad han menade. Men höll inte med. 

En kram, ett leende, ett "du har som vanligt rätt". Och lite senare; "du kommer ju alltid vara min älskling" 💞

Inte som i partner, inte som i viktigast i världen. Men som någon som genuint har älskats. Varit viktig på riktigt. Och därför alltid kommer vara det, fast på ett annat sätt. Som en person, en unik individ, en vän. Så som (nästan) all kärlek borde vara enligt mig. Så som kärlek är för mig - det vill säga evig. 

Dag två på jobbet. Med helveteshostan. Det är ett mindre under att ingen bett mig gå hem… Tror det får bli en dag eller två med arbete hemifrån nu. Både för min och kollegornas skull. 

På tal om kollegor trodde jag de skulle tycka jag fattat helt fel beslut avseende dejten. Men de var helt med mig. En man som känner sig hotad av en katt, honom klarar du dig utan var  den samlade uppfattningen. (Precis som ni också kommenterat). Barn och djur kompromissar man aldrig om, som någon skrev. 

Tack för ert stöd. Vet att jag fattade helt rätt beslut. Vilket mannen i fråga bekräftade genom ett delvis aggressivt, delvis självömkande svar tillbaka. Tydligen är jag dum i huvudet som tycker en katt är så viktig. Och sen var det såklart också synd om honom som alltid har sån otur med kvinnor… 

Svarade inte mer. Avser inte göra det. Men det måste vara jobbigt att alltid ha sån "otur" i livet. Och aldrig ha något med utfallet att göra själv. Väldigt orättvist! 

P.S 

Maxi skrattar så han välter. Det här var hans ondskefulla plan hela tiden. Få en stackars oskyldig man att känna sig obekväm för att skapa problem och på så sätt få behålla mig för sig själv.

#myevilcat #prinsmaximilianlinne ❤️‍🔥🖤

Jag har försökt dejta en del under förra året. Det har inte alls gått bra 🙈 

Denna envisa hosta som inte vill ge med sig… Varit hemma från jobb både igår och idag. Blir troligen resten av veckan också. 

Brukar aldrig sjukskriva mig och kan ofta pressa mig till att göra det som behöver göras hur dåligt jag än mår. Men nu bestämde jag mig för att behandla mig själv som en älskad vän. Tillåta mig vila. Det är en utmaning som jag behöver ta mig an. Self compassion (inte att förväxla med självömkan eller en offerkofta), är en av mina största utmaningar. Jag pressar ofta mig själv så hårt att det blir svårt att känna genuin kärlek för andra också. 

Vill inte vara irriterad eller orättvis mot barnen för att jag inte tagit hand om mig själv ordentligt och tillåtit mig återhämtning och vila. Ingen kan vara sitt bästa eller rätta jag under konstant press (oavsett om den kommer från andra, en själv eller både och). Högst mänskligt och förståeligt. Det ger jag mig själv. Men det är mitt ansvar att i alla fall försöka skapa förutsättningar för att kunna vara den jag vill vara och egentligen är. 

Sådana här dagar, när jag har tid att jobba på mig själv är guld värda. Jag känner mig så priviligerad som är genuint intresserad och nyfiken på den mänskliga hjärnan, på känslor, reaktioner, relationer och allt därtill. Som gärna tittar på korta filmer, läser undersökningar och på andra sätt tar del av kunskap och teorier på området. Upplever att det utvecklar mig och är en stor del i att jag ändå lyckas bli (hoppas/tror jag) lite bättre på att förstå min omvärld. 

Enligt diagnoskriterier så borde jag vara mer fyrkantig. (Mer som jag var förr). Mina oförmågor att anpassa mig visar sig fortfarande på vissa områden, men jag blir ständigt bättre på att ändå våga och hitta nya strategier för att hantera livet allt eftersom. 

En svår del som tar mycket energi är att jag har svårt att låtsas. Jag tycker om människor när mitt inre är i balans. Till och med älskar. (Alltså människor överlag, mina nära älskar jag såklart alltid och på ett mycket djupare plan). Fascineras av olikheter och utmaningen i att kunna umgås med i princip vem som helst. Men jag känner också tydligt när jag inte är uppskattad. Och där blir det ofta besvärligt. Särskilt när jag inte kan koppla ogillandet av mig till något konkret. ( Vilket jag behöver för att kunna förstå och släppa det). 

Jag tror ibland att det kan vara mitt sätt att fungera på som kan vara svåra att förhålla sig till för andra. Men vet inte om jag kan- och i så fall om jag ens vill tona ner min person för att istället vara mer konstant neutral och förutsägbar. Det är intensiteten de dagar jag har energi som får mitt liv att gå ihop. För resten av dagarna är jag som en urvriden disktrasa. 

Men jag kan förstå att om man träffar mig när jag är mitt bästa, med glitter i ögonen, bubblor i hela kroppen, med en energi och vilja att ta över världen. Får uppleva den version av mig som inte ser några hinder med något… Ja, då känner man sig kanske ganska övergiven när jag sen "försvinner" in i en bubbla och inte orkar. Tar det personligt när det verkar som att ingenting jag sagt betyder något. När min glöd slocknar och jag bara är tom. Inte klarar av att bemöta, prestera eller verkar bry mig. 

Blev ett helt annat inlägg än det jag tänkte mig. Skulle ju berätta om en undersökning om relationer som jag läste i morse. Det får bli en annan dag. 

Avslutar med en aktuell bild. Kommer kanske aldrig bli förlåten för att lådan nu är i soprummet…

Jag vet att människor i min närhet tycker jag är i det närmaste knäpp med mina katter. Men de är bokstavligen livsviktiga för mig. Båda två är så oerhört älskade, precis som de två jag tidigare haft. 

Sorgen efter Ester gör sig påmind då och då. Min kloka, fantastiska prinsessa. Hon accepterade de flesta, men lät bara några få ingå i hennes flock. (Läs; utsåg dem till värdiga betjänter). Hon var tydlig som få andra med vad hon ville. Och envis därtill. Jag tror inte hon såg mig som en jämlike, men inte heller helt underlägsen henne själv. Vår relation var…speciell. Komplicerad, men respektfull och grundad i kärlek. 

Skulle egentligen skriva om Maxi. Min ögonsten. Min svaghet. Min kärlek. Tacksamheten över honom vet inga gränser. Den blyga, försiktiga lilla kattungen som trots allt vågade sig fram och välja mig. Mig! 

Det går inte en dag (det är sant), utan att jag tackar honom för det och talar om hur mycket jag älskar honom. Hur glad jag är att han finns hos mig och att jag aldrig, aldrig någonsin kommer att ge upp honom. Lämna honom eller svika honom. Det är min enda rädsla med döden för egen del. Vad som då skulle hända med min känsliga, högst unika Maxi. 

Ibland tänker jag att han blivit som mig. Att jag skadat honom. Gjort honom ängslig, orolig och ångestfylld. Tveksam till nya kontakter och miljöer. Och ogillande av förändringar. 

Men jag tror egentligen att vi helt enkelt bara hör ihop. Han är hos mig för att han ska vara här. För att vi fungerar likadant och förstår varann. Det fanns en mening med oss. Det finns en mening med oss. 

I morse vaknade jag av att han låg bredvid mig på kudden. Kliade honom under hakan och sa till honom; "Du är ingen slump, du är min mening". 

Och så…en blinkning och en liten mjuk tass på min arm. Om hjärtat kan explodera av kärlek så var det en sådan stund. 

Kom inte bara hem från London med massa nya minnen utan också nåt elakt virus… Hostar så jag knappt kan andas, huvudet värker och kroppen likaså. 

Sett från den ljusa sidan är jag glad att jag hann hem innan det bröt ut och nu får vila i min egen säng. 

Katterna är mammiga som aldrig förr. Båda två ska sova/vila med mig konstant. (Jag hade inte kunnat vara lyckligare). 

Vad är grejen med trettondagen förresten? Har fått tre (!!) förfrågningar om att gå ut… Jag som knappt har några vänner. Är det alltså en grej? Att man ska festa denna dag? I så fall har jag varit förskonad från den vetskapen och dessa fester i alla år 😂 Och levt ett lugnt hemmaliv istället. Vilket jag ämnar fortsätta göra. 

I andan av att sammanfatta det gångna året och sätta mål för det nya så håller jag det enkelt. Konstaterar att året som gått var oerhört lärorikt. Jag vågade lite mer. Jag var lite mer snäll mot mig själv. Och framförallt så släppte jag på många av de förväntningar mitt yngre jag haft på livet. Tillät mig att bara vara i min ensamhet och verkligen känna efter kring hur jag vill ha det. Ingen annan. Bara jag. 

Vad jag behöver. Vad jag vill ha. Hur jag vill vara. Vad jag vill göra, prioritera och vad jag mår bra av. Det var så länge sedan jag hade det utrymmet (under en längre period) att verkligen känna efter att jag nog tappat bort mig själv i det. 

Det är ingen annans fel eller ansvar. Jag behöver veta vad som är kompromissbart för mig- och vad som inte är det, för att kunna avgöra vem/vilka jag fungerar ihop med. Men det är förvånansvärt få som verkar ha den insikten om sig själva. Som istället antingen inte har någon egen vilja alls eller som inte kan kompromissa kring något. 

Livet är ett projekt. Och det tenderar förändras. Såväl vägen som målet. Men det ger ett inre lugn att känna att jag vet vad jag vill och vart jag ska i stunden. 

Nog med feberyrande. Ska sova en stund till tror jag.

Ett litet urval av minnen från 2022. Finns så många fler, men får räcka med dessa för nu. Ska sätta ihop hela året inom kort. Mest för min egen skull. (Men delar ev. här med sen). 

London är en trevlig stad. Blev oerhört förälskad i den första gången jag var här. Sedan har det mattats av lite för var gång. Men igår kväll när jag gick en runda själv och bara tittade på byggnader, bussar, taxibilar och alla människor så kom den där känslan som jag hade första gången tillbaka. Och jag har mycket kvar att utforska av staden. Tror trots det att det kommer dröja till nästa gång. Har en del annat jag vill prioritera att göra innan dess i form av såväl resor som upplevelser av andra slag. Tid och pengar ska ju räcka också. (Även om jag är bra på att spara och själv sätta ihop resor för att få ut så mycket det bara går av båda delarna). 

Trots att jag är oerhört hemkär och uppskattar mitt enkla liv med katterna, kvällste framför teven och att få sova i min egen säng - så älskar jag också upplevelser. Att resa. Få se, lära och upptäcka nytt. Min nyfikenhet finns med mig som ett ständigt driv och jag hade aldrig velat vara utan den delen av min personlighet.