Oväntat
Jag har svårt att släppa in människor på djupet numera. Det var en lite oväntad insikt. För jag är fortfarande väldigt öppen med vem och hur jag är. Har inga svårigheter att berätta om mina upplevelser, erfarenheter och känslor genom livet - men jag gör det med distans till mig själv. Tillfällena jag gett mitt hjärta fullt ut kan jag räkna på ena handen.
Det har alltid tagit viss tid för mig att bygga upp ett förtroende för någon på riktigt. Låta den personen få se alla sidor av mig. Så när jag väl släpper på den garden blir det också oerhört svårt att backa igen. Och att ge det förtroendet för att sedan bli sviken tar hårdare för varje gång och gör det svårare att våga igen.
I två år har jag väntat på någon som jag nyligen tillslut insåg aldrig skulle välja mig. Aldrig skulle tycka jag var viktig nog, prioritera eller älska mig. Inte ens som en vän. Och med den insikten, när sorgen började lätta, så kom också den om att jag någon gång ändå måste våga igen. Om jag inte vill leva själv. Och det vet jag att jag inte vill. Inte ens bo själv på sikt.
Jag vill komma hem till någon. Somna och vakna tillsammans. Ha någon att pyssla om lite extra och finnas där för. Och omvänt också såklart. Ha någon som saknar mig när vi inte är tillsammans och som vill vara med mig. Som får mig att känna mig viktig och självklar.
Kodachicon, Lomma, Banksy, fika på stan, Malmö, picknick, Trelleborg och så en hel del planering inför sommaren som snart är här!
