Tack!
En enkel fråga.
Som så många gånger förr genom åren.
Och jag undrar för mig själv. Varför?
Du har ju redan svaren. Eller kan leta fram dom lika lätt som jag. Det är ett spel som bara fortgår. "Vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut", som Winnerbäck just nu väldigt passande sjunger i mina lurar.
Du är en påminnelse om att jag inte är helt hopplös. I dig har jag ett bevis på att det finns människor i världen som jag kan vara genuint, uppriktigt och himlastormande lycklig med. Trots att det aldrig är enkelt att samexistera med någon. Trots att det aldrig är enkelt hela tiden. Tvärtom.
Men genom dig får jag ändå en känsla av vad jag söker i livet, även om det inte är just dig. Även om du aldrig var min människa. Inte kommer bli det. Så betyder det ändå något. Mycket. Kanske allt. Att veta att du finns. Att sådana som du finns. Och bara väntar på att bli funna, på att mötas. När tiden är rätt.
Så jag fortsätter besvara frågorna som egentligen inte behöver några svar.
För att jag älskar det du står för.
