Tid för reflektion och vila
Denna envisa hosta som inte vill ge med sig… Varit hemma från jobb både igår och idag. Blir troligen resten av veckan också.
Brukar aldrig sjukskriva mig och kan ofta pressa mig till att göra det som behöver göras hur dåligt jag än mår. Men nu bestämde jag mig för att behandla mig själv som en älskad vän. Tillåta mig vila. Det är en utmaning som jag behöver ta mig an. Self compassion (inte att förväxla med självömkan eller en offerkofta), är en av mina största utmaningar. Jag pressar ofta mig själv så hårt att det blir svårt att känna genuin kärlek för andra också.
Vill inte vara irriterad eller orättvis mot barnen för att jag inte tagit hand om mig själv ordentligt och tillåtit mig återhämtning och vila. Ingen kan vara sitt bästa eller rätta jag under konstant press (oavsett om den kommer från andra, en själv eller både och). Högst mänskligt och förståeligt. Det ger jag mig själv. Men det är mitt ansvar att i alla fall försöka skapa förutsättningar för att kunna vara den jag vill vara och egentligen är.
Sådana här dagar, när jag har tid att jobba på mig själv är guld värda. Jag känner mig så priviligerad som är genuint intresserad och nyfiken på den mänskliga hjärnan, på känslor, reaktioner, relationer och allt därtill. Som gärna tittar på korta filmer, läser undersökningar och på andra sätt tar del av kunskap och teorier på området. Upplever att det utvecklar mig och är en stor del i att jag ändå lyckas bli (hoppas/tror jag) lite bättre på att förstå min omvärld.
Enligt diagnoskriterier så borde jag vara mer fyrkantig. (Mer som jag var förr). Mina oförmågor att anpassa mig visar sig fortfarande på vissa områden, men jag blir ständigt bättre på att ändå våga och hitta nya strategier för att hantera livet allt eftersom.
En svår del som tar mycket energi är att jag har svårt att låtsas. Jag tycker om människor när mitt inre är i balans. Till och med älskar. (Alltså människor överlag, mina nära älskar jag såklart alltid och på ett mycket djupare plan). Fascineras av olikheter och utmaningen i att kunna umgås med i princip vem som helst. Men jag känner också tydligt när jag inte är uppskattad. Och där blir det ofta besvärligt. Särskilt när jag inte kan koppla ogillandet av mig till något konkret. ( Vilket jag behöver för att kunna förstå och släppa det).
Jag tror ibland att det kan vara mitt sätt att fungera på som kan vara svåra att förhålla sig till för andra. Men vet inte om jag kan- och i så fall om jag ens vill tona ner min person för att istället vara mer konstant neutral och förutsägbar. Det är intensiteten de dagar jag har energi som får mitt liv att gå ihop. För resten av dagarna är jag som en urvriden disktrasa.
Men jag kan förstå att om man träffar mig när jag är mitt bästa, med glitter i ögonen, bubblor i hela kroppen, med en energi och vilja att ta över världen. Får uppleva den version av mig som inte ser några hinder med något… Ja, då känner man sig kanske ganska övergiven när jag sen "försvinner" in i en bubbla och inte orkar. Tar det personligt när det verkar som att ingenting jag sagt betyder något. När min glöd slocknar och jag bara är tom. Inte klarar av att bemöta, prestera eller verkar bry mig.
Blev ett helt annat inlägg än det jag tänkte mig. Skulle ju berätta om en undersökning om relationer som jag läste i morse. Det får bli en annan dag.
Avslutar med en aktuell bild. Kommer kanske aldrig bli förlåten för att lådan nu är i soprummet…
