För evigt
En vän, främst kollega kanske jag ska säga, som förlorat sin fru i cancer skrev till mig i veckan. "Livet är åter vardag, det är precis som förut. Allt och alla finns kvar, förutom min livskamrat. Och det gör allting annorlunda".
Det var så fint sammanfattat. Hur förlusten av en människa gör allting annorlunda. Även det som är precis som innan får ett annat ljus över sig. Det blev en sådan där stund av insikt. Att det trygga, det välbekanta, alla som intygar "jag finns här för dig", de befinner sig i en annan värld. De befinner sig i samma värld som "före", när man själv lever i världen "efter".
Jag är så rädd för den delen av döden. Att förlora någon som i sitt sista andetag inte visste hur älskad den var av mig.
Ändå är det så svårt att få till de där samtalen, tala om allt det där. Istället läggs enorma belopp på blommor till begravningar. För vems skull egentligen?
Jag vill inte ha några blommor eller fina ord när jag är död. Jag vill bli älskad när jag lever. Så jag kan dö i visshet om att jag inte har varit oviktig.
Skitdumt, tyckte jag. Varför skulle det vara reserverat en partner att vara den enda som stöttar när livet (eller döden) händer? Förstod vad han menade. Men höll inte med.
En kram, ett leende, ett "du har som vanligt rätt". Och lite senare; "du kommer ju alltid vara min älskling" 💞
Inte som i partner, inte som i viktigast i världen. Men som någon som genuint har älskats. Varit viktig på riktigt. Och därför alltid kommer vara det, fast på ett annat sätt. Som en person, en unik individ, en vän. Så som (nästan) all kärlek borde vara enligt mig. Så som kärlek är för mig - det vill säga evig.
