För er!
Har alltid uppskattats av barnens kompisar. Vet inte varför, för jag är inte så värst förtjust i barn överlag. Tänker att det kanske spelar in. Att jag inte daltar och gullar utan behandlar dem som små människor.
Jag pratar mycket med mina barn. Om det mesta. Det är inte alltid de uppskattar min rättframma sida. Och emellanåt försöker jag vara lite mer…smidig. Samtidigt så känner jag inte att jag vill lura dem.
Sedan deras pappa och jag delade på oss har det blivit mycket mer tid för oss själva, där vi kunnat lära känna varandra på nya sätt. Och det har varit värdefullt för oss alla tre tror jag.
Min roll som förälder har utvecklats. Jag har blivit mer personlig och växt av att klara allt själv. (Även om jag emellanåt varit/är närmast skräckslagen).
Yngsta kan ställa frågor om precis allt. Och även om jag vissa gånger önskar jag kunde försvinna i sådana lägen så värmer förtroendet. Och att hon själv konstaterar "mina kompisar tycker det är jättejobbigt att prata med sin familj om vissa saker, men jag berättar alltid för dig".
I veckan kom hon hem och sa att hon hade sagt till sina vänner att jag fått henne att inse att de flesta människor medför mycket fint och bra. Samtidigt som de också kan göra fel, göra andra illa och bete sig på sätt som inte är okej. Att det går att vara en snäll och bra person, men göra någon illa ändå. Bara att hon fångat upp det!
Sen var de allihopa eniga med henne om det. Men hade lagt till att ingen borde få göra mig illa. För att jag var den snällaste mamman de visste. Och min lilla…så stolt hon var när hon berättade det. Hon kan verkligen konsten att få mitt hjärta att smälta.
Men såklart ångrar jag inte för en sekund att jag skaffade dem. De förgyller, berikar och ger så mycket tillbaka bara genom att finnas.
