En magisk stund
Jag vet att människor i min närhet tycker jag är i det närmaste knäpp med mina katter. Men de är bokstavligen livsviktiga för mig. Båda två är så oerhört älskade, precis som de två jag tidigare haft.
Sorgen efter Ester gör sig påmind då och då. Min kloka, fantastiska prinsessa. Hon accepterade de flesta, men lät bara några få ingå i hennes flock. (Läs; utsåg dem till värdiga betjänter). Hon var tydlig som få andra med vad hon ville. Och envis därtill. Jag tror inte hon såg mig som en jämlike, men inte heller helt underlägsen henne själv. Vår relation var…speciell. Komplicerad, men respektfull och grundad i kärlek.
Skulle egentligen skriva om Maxi. Min ögonsten. Min svaghet. Min kärlek. Tacksamheten över honom vet inga gränser. Den blyga, försiktiga lilla kattungen som trots allt vågade sig fram och välja mig. Mig!
Det går inte en dag (det är sant), utan att jag tackar honom för det och talar om hur mycket jag älskar honom. Hur glad jag är att han finns hos mig och att jag aldrig, aldrig någonsin kommer att ge upp honom. Lämna honom eller svika honom. Det är min enda rädsla med döden för egen del. Vad som då skulle hända med min känsliga, högst unika Maxi.
Ibland tänker jag att han blivit som mig. Att jag skadat honom. Gjort honom ängslig, orolig och ångestfylld. Tveksam till nya kontakter och miljöer. Och ogillande av förändringar.
Men jag tror egentligen att vi helt enkelt bara hör ihop. Han är hos mig för att han ska vara här. För att vi fungerar likadant och förstår varann. Det fanns en mening med oss. Det finns en mening med oss.
I morse vaknade jag av att han låg bredvid mig på kudden. Kliade honom under hakan och sa till honom; "Du är ingen slump, du är min mening".
Och så…en blinkning och en liten mjuk tass på min arm. Om hjärtat kan explodera av kärlek så var det en sådan stund.
