remiss.blogg.se

Ibland tänker jag tanken att barnen skulle hitta in här och råka läsa allt möjligt om mitt liv. Fast ganska snabbt så inser jag att jag har inga mörka hemligheter. Inte ens- eller kanske särskilt inte för dem. Vi pratar om det mesta. 

Dessutom tror jag inte de skulle hitta hit, om de inte letar målmedvetet. Mina läsare består av två kategorier – ni som hittar hit på sökord som ångest, bipolaritet och liknande mitt i natten. Och ni som följt mig sedan start. Som jag tänker att jag känner, fastän vi aldrig träffats i verkliga livet med undantag för någon enstaka person. 

Familj och vänner läste på min uppmaning när allt var…inte som värst, men på vägen ur det. Det är länge sedan nu. Och bloggen har fallit i glömska för dem. 

Vet inte varför jag kom att tänka på det som var just i kväll. Det finns ofta närvarande som en djupare mening i det jag gör, vem jag är och hur jag vill vara i relation till andra. Men jag tänker inte aktivt på det numera. Jag är inte rädd längre. Varken för mig själv eller för att falla tillbaka. Men jag kan känns skuld över vad jag utsatte min omgivning för. Den självcentrering som är en del av att vara riktigt djupt deprimerad tog mig många år att förstå att den ens existerade. För i min värld var det mitt liv som var för jävligt, det var min roll som var så tung att jag knappt orkade bära den. Och det var jag som led. Det var min smärta. Och jag gjorde vad jag kunde för att skona andra från den. Trodde jag. Ja, jag var faktiskt helt övertygad om att så var fallet. 

Idag vet jag bättre, även om det smärtar att tänka på. 
Mitt liv var jobbigt. Erfarenheterna och minnena jag samlat på mig var (och är) tunga att bära. Så jag gjorde vad jag trodde var att ta ansvar. För mig själv och min påverkan på andra. Istället gjorde jag allt värre. Först långt senare, egentligen alldeles för sent insåg jag att jag inte var den enda som led. Och vilken smärta jag orsakade de som fanns runt omkring mig. De som inte kunde nå fram med sin omsorg eller kärlek. Som bara kunde se på och hoppas på att jag skulle ge livet en dag till. Att jag skulle be dem om hjälp om det behövdes. Jag vet att jag var långt ifrån trevlig alla gånger i min ambition att ta avstånd. Ibland bara tyst, andra gånger riktigt elak. En del gav upp, andra gjorde det tack och lov inte. 

Minns hur jag skrattade åt min läkare som bad mig lova att vända mig till psykakuten om det behövdes. Frågade syrligt "erbjuder de dödshjälp, för annars kan de inte hjälpa mig med något". Så oerhört cynisk och kall. Mot en av de finaste personer jag mött inom vården. Han svarade inte på det, bara skrev sitt privata nummer på en lapp och räckte mig den. "Ring hem till mig om du behöver". Om så bara för en tusendels sekund så tog han sig igenom mina murar med den gesten av omsorg. Det var en av flera små avgörande ögonblick som gjorde att jag trots allt valde att försöka lite till. Någon brydde sig. Trots att jag betedde mig illa. 

Idag har jag fått erfara hur det är att befinna sig på andra sidan. Vara den som förtvivlat och desperat försöker nå fram till en person som stängt av. Som blivit någon annan och inte går att nå. Trots att jag vet att det är ett skydd och en yta och att det med envishet kan gå att vända – så vet jag också hur inkapabel man är att förstå någon annan än sig själv till fullo i det läget. Och den insikten är så skrämmande att den värsta mardröm eller skräckfilm ter sig som en saga för barn. 

Kommer aldrig kunna be om förlåtelse nog många gånger för vad jag i mitt oförstånd orsakade de jag brydde mig om (och som brydde sig om mig). Men jag kan använda även den erfarenheten till något bra. Och försöka hitta de där punkterna där någonting av vikt kanske ändå tar sig igenom hos någon annan, någon som befinner sig i det mörker jag en gång kämpade mot. Kanske, förhoppningsvis kan det jag gör betyda en bråkdel av det min läkare gjorde när han räckte mig lappen med telefonnumret. 

Om det är nog? Nej. Det kan jag inte tänka eller tycka. Men jag gör vad jag kan. Och det är åtminstone något.