Påsk - del 2
Påskafton innebar glass ute på stan. Äntligen säljs kulglass igen och det går att få med smak av mint och mörk choklad. Ljuvligt!
(Har ju i år kommit en ny daimstrut med mint, men vilken besvikelse. Ljus choklad och mintglass som knappt smakade något alls ).
Det har blivit alldeles för mycket godis denna påsk. Och ovanligt mycket film! Jag har försökt sitta still och ta in även sådant som inte redan är välbekant. Det är en utmaning för mig, men vet att det kan vara viktigt för andra, så jobbar på det.
Igår kväll såg jag och äldsta på Dracula på tv. Med reklam och allt, precis som förr i tiden. För mig var det bra, för med naturliga pauser hann jag få in små delar av den bearbetning jag behöver redan under filmens gång. (Även om jag kommer fortsätta fundera och känna i många dagar till). Så är det för mig. Det mesta tar tid att smälta och hantera. Jag har tex sällan svar på om en film var bra direkt efter jag sett den. Det vet jag först någon vecka senare, som tidigast.
Men spontant så konstaterade jag att om det här är vad folk kallar skräckfilm, så har jag helt missförstått. Dessutom…hur jag nu ska lägga fram det utan att låta alltför galen, så kändes det lite välbekant. Som min sorts kärlek. De flesta filmer som andra kan relatera till får mig oftast att känna mig så udda. Både på film och i verkligheten tycks det vara så mycket enklare för andra att komma vidare i livet - oavsett vad som sker.
Jag inser ju (utifrån allt jag ändå fångat upp under livets gång), att om man ser Dracula och i någon mån känner igen sig och tänker "äntligen nån som fungerar som jag". Då är man mer än bara lite konstig.
Vilket jag iofs redan visste. Jag fungerar inte som de flesta andra. Det borde (tänker jag ibland) vara något positivt i att vara lojal och älska av hela sitt väsen, genom allt.
Men det är inte positivt. Inte när man lever i en värld där andra inte fungerar på samma sätt. Det är tvärtom förödande. Jag kommer alltid vara den som står kvar. Som lämnas sårad, besviken och uppgiven. Och inte förstår hur det kan vara så lätt att bli ersatt. Men jag vet att det är så människor fungerar (och antagligen ska fungera). Och jag får bara finna mig i det och hoppas på ett annat slags liv efter döden.
Jag älskar på ett sätt som tar tid. Det är så jag fungerar. Det tar tid att börja älska. Och jag slutar sällan. Därför måste det också få ta tid att komma över att inte vara älskad.
Önskar att andra förstod hur illa de gör mig genom att försöka vinna mitt hjärta när avsikten inte är att vårda och behålla det för alltid.
Utöver film så har jag också fått lyssna på min yngstas presentation om fåglar otaliga gånger. Kan den numera utantill.
I kväll ska barnen till sin pappa, så då får han ta vid som åhörare.
Jag för min del hade sett fram emot att inleda min barnfria vecka med en konsert i morgon. Men den har blivit uppskjuten pga sjukdom. Var först väldigt besviken, men det blir istället häng med två vänner (f.d. kollegor) under em och kväll. Och "konsertsällskapet" träffar jag över en öl på onsdag. Konserten blir dessutom av längre fram, så nu när jag hunnit landa i omställningen så känns det ändå riktigt bra.
