remiss.blogg.se

Jag har aldrig riktigt kunnat greppa det där. Att inte kunna stå för vad man gör. Hitta på ursäkter och lägga skulden på någon eller något annat. Eller flytta fokus… 

Får väl med det sagt erkänna att jag inte alltid i stunden har förstått när jag gjort fel eller har sagt något som jag kanske inte borde ha sagt. I alla fall inte just där och då. Och det kan säkert tolkas som att jag inte bryr mig eller tar något ansvar. 

Men när jag vet att jag gjort fel så ber jag faktiskt om ursäkt. Ibland ber jag om ursäkt även när jag inte själv kan se eller tycka att jag gjort fel - men om någon annan har tagit illa vid sig. Det känns viktigt att kunna göra det, eftersom min avsikt inte varit att såra eller skada någon. 

(En nackdel med att vara rättfram och ibland glömma att tänka efter före antar jag...)

En klokhet som jag fått med mig på sistone är att mitt ansvar för mina reaktioner (precis om andras för sina) är alltid hundraprocentigt. 

Att tillåta sig bli provocerad och agera på det är ens eget ansvar och handlar om självkännedom och kontroll. Bara det kan låta provocerande. Men jag förstår det. Och kan låta den tanken utveckla mig. 

Blev t ex i veckan väldigt irriterad på en kontakt i jobbet. Men bestämde mig för att det är inte mitt problem. Jag gör det jag ska, så bra jag kan och ska inte göra något värre genom att triggas av någon annan. Tror det är så barnens pappa stod ut med mig. Bara lät det vara. Och i de fall jag blev tokig över nån struntsak så kom jag på det efter en stund och kom krypandes för att säga förlåt. Det kan vara mer eller mindre svårt det där med att be om ursäkt. Stolthet, skam och en massa annat som är svårt att överkomma. Ibland behöver det inte vara en regelrätt ursäkt. Det kan räcka med en blick, en kopp kaffe eller ett överslätande mail som indirekt säger "förlåt, jag gick för långt".

Jag tycker- och har alltid tyckt att mina nära relationer är värda att kämpa för. Både när det gäller att själv krypa till korset och att kunna förlåta. Tänker att jag aldrig varit nära personen från första början om jag ens kunnat tänka tanken på att ge upp.

Sedan finns det såklart även de som inte tycker de gör några fel. Någonsin. Eller som alltid rättfärdigar sitt beteende. Som anser sig ha anledning att vara bittra och otrevliga efter hur svårt och orättvist livet har varit mot just dem. Eller som bara tycker att allt är någon annans fel för att de inte kan ta in skammen det medför att ha gjort någon illa. Finns många varianter och i dessa fall är vi väl snarast inne på personlighetsstörningar.  

Jag försöker ständigt bli bättre. Jag vill vara snäll och hjälpsam och se andra. Vill vara någon som är pålitlig och omsorgsfull. 

Jag tror jag är bra på vissa saker. Att jag är lojal och ärlig till exempel. För mig är det närmast en dödssynd att svika ett förtroende eller ljuga. Och det är också egenskaper jag värdesätter högt hos andra. Sedan är jag sämre på annat. Just nu jobbar jag på att bli bättre på att bara lyssna. Inte ge oombedda råd, inte ha synpunkter, tycka eller "ta över" genom att dela med mig av mina erfarenheter. Det är svårt. För impulsen är att vilja hitta lösningar. Och det är av välvilja. Men kan bli fel ändå.

Inser när jag påminner mig själv om (och faktiskt lyckas) vara tyst, att det många gånger var det precis det som var det rätta att göra. Att bara lyssna. I tysthet och med tålamod. Även, (kanske särskilt) när jag instinktivt vill protestera. 

Still (and always) loving you.