Trasig
Jag hade tänkt att jag skulle stanna i Malmö efter julshowen i kväll. Äta middag och ha en helkväll där. Det är ju ändå lördag. Men det enda jag kunde tänka på medan julsångerna betades av en efter en, var att få åka hem. Krama min Maxi och vara ifred resten av kvällen. Kunna vara precis så ful och ledsen som jag är. Bara för mig själv. Utan vare sig medlidande eller uppmuntran.
Jag är allt annat än stolt över hur jag betedde mig. Vet att jag gjorde honom besviken. Kanske till och med ledsen. Men jag kunde bara inte. Orkade inte.
Nästan alltid annars lyckas jag hålla ihop. Upprätthålla en fasad och en representabel yta. Uppvisa en lättsam, behaglig och social version av mig själv. Det är faktiskt ingen lögn fullt ut. Dessa sidor finns de med inom mig och kan plockas fram. Men vissa dagar sitter det längre in än andra att lyckas med det där leendet. Idag gick det inte.
Det känns som en del av mig har dött. Som att en låga inom mig har blåsts ut för gott och att en del av den jag en gång var har trampats sönder och omöjligt kan återställas.
Jag vill inte låtsas mer. Vill bara få vara och fungera som den jag är. Utan att ifrågasättas för att jag är annorlunda. Som så många gånger förr skriker hela mitt inre efter att få komma hem. Hem som i att finna ro. Hem som i att inte ha ont i själen mer.
Jag vet inget annat än att då och då återkomma till den känslan. Den har alltid funnits där, som en ensamhet inom mig oavsett vad jag har runt omkring.
