Någonstans måste det väl finnas någon som är lika tråkig som jag?
För några veckor sedan var jag ute med ett gäng vänner (kollegor och fd kollegor). Vi började med middag och tog sedan en drink på ett annat ställe. En väldigt lugn kväll, men samtidigt så härlig. Med mycket skratt, samtal om allt möjligt och inte minst välbehövligt påfyllande av energi.
Runt 22 begav vi oss alla hemåt. Jag och en till tog tåget tillbaka till Lund. På stationen hämtades vi upp av hennes man och jag fick skjuts hem.
Och jag konstaterade att det är precis så jag vill ha det. Jag vill inte vara ute på klubbar och träffa nya människor i nån större utsträckning. Jag är tråkig, det har jag fått höra och det vet jag. Men jag är nöjd med att vara det.
Jag vill ha min speciella person. Någon som betyder allt. Någon som vet det. Som förstår hur jag fungerar och vet att det aldrig finns minsta risk att jag ens skulle se åt någon annan. Någon som känner detsamma för mig.
Den tryggheten. Den kärleken.
Kunna gå ut med vänner. Ibland på varsitt håll, ibland tillsammans. Få det sociala utanför hemmet. Men veta var vi hör hemma.
Min dröm är att sitta på tåget efter en middag och något glas vin på egen hand med vänner i Malmö. Nån gång ibland. Och sedan mötas upp på stationen av någon som saknat mig. Få tillbringa resten av kvällen med honom. (Även omvänt såklart).
Precis så enkelt. Så tråkigt. Så perfekt.
