remiss.blogg.se

Jag vet att jag alltid varit extremt återhållsam med känslor av alla slag. Sista gången min familj såg mig gråta var jag 7 år. 

Min mamma påpekade det när hon började läsa min blogg. Hur jag skrev om känslor och tårar. Och att hon aldrig fått se den sidan. 

Det är det ytterst få som har. 

Slösar inte direkt med "jag älskar dig" heller. Antar att det är för sårbart. För skrämmande och stort. Det ger mottagaren makt att krossa en totalt och den risken är jag inte beredd att ta med vem som helst. 

Ändå tänker jag att jag är en känslomänniska. Som upplever allt/alla känslor väldigt starkt. 

Trodde det var synligt även för andra, men allt jag och barnen behövt prata med varandra om nu har visat mig motsatsen. 

"Mamma, du påverkas inte av någonting. Det är synd om andra vuxna ibland. För de blir ledsna och liksom sorgsna. Men inte du". 

De är överens. 

Jag blir inte påverkad (inte så det märks märks för dem iaf). Jag blir inte ledsen, förtvivlad eller förkrossad. 

Jag kan bli irriterad, jag kan bli arg. Men mest är jag bara som vanligt och gör allt jag förväntas.

På sätt och vis innebär det att jag har lyckats. För det är ju på bekostnad av min ork och mitt mående jag har upprätthållit den fasaden gentemot i stort sett alla genom livet. Den oberörda. Självständiga. Samtidigt blir det ett enormt misslyckande. Jag är knappt en person för mina döttrar. Eller jag är ju såklart en person...men med stora brister avseende mänskliga egenskaper.

Nu måste jag börja förklara, visa och öppna upp. Vara en bättre förebild. 

Idag var det dags för återbesök. 

Det är fint att andra än idag kan ha glädje av att läsa om mina erfarenheter.

Under eftermiddagen, lagom till fika/mellis fick vi besök av en vän. Äldsta hälsade och höll sig sedan undan i vanlig ordning. Yngsta började rätt snabbt visa upp varenda sak hon har i sin ägo. Skönt med lite fokus på annat och att kunna prata, skratta och bara vara efter förmiddagens anspänning på BUP.