Katten och känslan
För nio år sedan bestämde vi oss för att skaffa en katt.
Vi tittade lite på annonser på Blocket.
Och så bara fanns hon där en dag. Min katt.
En gråspräcklig liten tjej, fyra månader gammal.
På en gård utanför Ängelholm.
Ville ingen ha henne skulle hon avlivas...
Vi körde dit redan nästa dag och hämtade hem henne.
Världens finaste lilla Ester.
Hon är en väldigt speciell katt.
Mån om sin familj, inte minst barnen.
Varenda dag under Lovas tid på förskolan i området
gick hon dit och tittade till henne.
Prick klockan 15 varje dag satt hon utanför grinden
och väntade på mig när det var dags att hämta.
Hon lyssnar på mig. Jag behöver bara ropa en gång.
Däremot lägger hon sig ogärna i mitt knä.
De få gånger hon värmt mina fötter eller lagt sig bredvid,
har varit när jag varit riktigt sjuk.
Då pratar vi på gränsen till ”dags att åka in till aktuten sjuk”.
Så när hon för cirka två månader sedan började stryka
sig runt mina ben och lägga sig nära i soffan så blev jag
nästa lite orolig. Skojade om att jag måste vara allvarligt sjuk,
att hon måste känna något på sig eftersom hon som plötsligt
börjat ge mig kärlek varenda dag...
...kanske borde jag ha tagit den känslan på allvar.
För det visade ju sig tyvärr att hon hade rätt.
Det fanns en anledning till hennes oro och omsorg.
Min fantastiska Ester!
