Den 20 februari 2011 – Lämna mig inte
David ska gå och lägga sig. Han säger god natt.
Jag tar tar i honom. Håller fast. Vill inte att han går.
”Jag vet inte om jag orkar mer”. Han stannar.
Sätter sig bredvid mig. Jag börjar berätta.
Sätter ord på allt, förklarar alla små detaljer, varenda liten
känsla. Allt som känns och finns i mig blir till ord.
Pratar, pratar och pratar.
Är alldeles torr i munnen tillslut.
Jag mår så dåligt nu. Det blir bara värre.
Jag har ingen ork. Känner ingen glädje.
Nätterna när jag funderar på om jag ens vill leva mer,
blir allt fler. Kommer allt oftare.
Jag har konstant dåligt samvete. För allt jag inte orkar med.
Jag är ständigt rädd för följa en impuls och skada mig själv.
Försöker hålla fast vid det jag byggt upp sen förra våren.
Jag har ju jobbat så hårt. Med mig själv. För att göra val som är
bra för mig, som gör mig starkare.
Har jobbat på relationen till andra. Hittat tillbaka.
Fått nära relationer igen, till och med nya.
Så många planer, så mycket jag vill göra.
Van att kunna pressa mig själv. Prestera i alla lägen.
Det känns som jag börjar förlora kontrollen.
Att jag vilken morgon som helst nu kommer sakna förmågan
att ta mig upp ur sängen. Inte längre bry mig om det.
Förlåt att jag inte svarar på mail. Eller kommentarer.
Jag orkar bara inte. Vill, men det går bara inte.
Jag läser ändå allt. Och att se på statistiken att ni finns där,
att ni läser och att ni följer mig, det känns så skönt.
En stor kram till dig Jenny, tänker på dig o hoppas att det snart vänder.
Hoppas att det blir bättre snart, och bra att du mitt i det svarta nämner saker som värmer. Sätta ord på saker hjälper ofta, men det vet ju båda du och dina läsare redan.
Vad bra, Jenny att du pratat med David! Det är jätteviktigt så att han förstår vad som händer med dig...Han hade säkert redan förstått - men det är först när man öppnar upp för samtal som man är redo att bli nådd, och som de nära och kära känner att de blir insläppta. Skulle så gärna vilja göra mer för dig, hoppas att du ändå känner min uppriktiga omtanke för dig <3 <3 <3 Här blev det en kaotisk tillvaro när Sertralin sattes in - fasansfulla svängningar mellan himmel och helvete och jag vet ärligt sagt inte vart det här kommer att sluta...Känner förtvivlan och maktlöshet, och har faktiskt ingen aning om vad jag ska göra...Ta hand om dig, vännen <3 <3 <3
Känner igen mig i varenda ord du skriver.
Det är starkt att öppna upp sig om sina känslor och tankar.
Värre att ha dom inom sig.
Som mamma förstår jag dig så väl..Man har ju barnen att tänka på.
Någon frågade mig vad jag för en mamma som hade självmordstankar..
Vad svarar man en sån oförstående person.
Önskar jag hade ord till dig som lindrar din sorg och smärta, men dom finns inte.
Kramar om länge och hårt
Det var starkt gjort av dig att,sätta ord på vad som får dig att må dåligt. Och att du berättade det för David. Önskar jag kunde berätta både för min sambo och min tjejer. Men det kanske kommer, vem vet. När jag blivit starkare kanske, för starka är vi på ett eller annat sätt som lever med denna sjukdom.
MIMMI
Massor med kramar till er allihopa!
Har en sån där kväll då jag inte orkar skriva.
Men tänker på er & är tacksam för att ni finns <3
/Jenny
